Fiskerapporten 2013

16—17 november 2013: Öland.

När sju man lämnar Grankullaviks fritidsby för att dra och fiska, lyckas inte ens ett erkänt öringsnålt Öland att helt gömma undan sina silvriga skönheter, som finns överallt och ingenstans längs dess milsvida kust.

Själv anslöt jag som sista man till gänget på fredagskvällen och med mig i släptåg hade jag dessvärre både regn och vind, i massor. Övriga hade samtliga varit igång hela fredagen och vissa även föregående dags eftermiddag och dom hade varit i kontakt med fisk flera gånger om, varav några hade behagat följt med hela vägen till håven. Utfallet hade varit synnerligen varierat och bestod av både gädda, torsk och, sist men inte minst, en öring på knappt 4 kilo. Den var inte i toppkondition dock men en öring likväl.

Det enda man vet med säkerhet om kustfiske efter öring är att ibland hugger det, har jag för mig att Pelle så väl har beskrivit den aktivitet vi nu skulle ägna oss åt kollektivt hela helgen. Pelle var för övrigt lagkapten i vårt 7-mannalag, som utöver honom och undertecknad bestod av Peder, Lars-Erik, Ulf, Henrik och David. Det var flugfiskare hela bunten och så var det jag också förstås med mitt kära dobbspö. Jag var inte bekant med någon av de övriga sedan tidigare, undantaget Pelle.

Det skulle dock snart visa sig att jag och David hade något gemensamt, nämligen  att vi båda var bördiga från Näsum, vilket är en byhåla i nordöstra Skåne. Det är minsann inte var dag jag träffar på en Näsuma-fjabbe och att det skulle ske uppe på Öland var lika osannolikt som det var trevligt!

Under fredagskvällen hann vi inte bara med att äta och dricka gott utan även att planera inför helgen, då förstås såväl vädret som flugval var givna samtalsämnen. Jag gläntade på locket till min Fluffmärle-ask och för David blev det kärlek vid första ögonkastet och jag var förstås inte sen med att erbjuda honom ett valfritt exemplar.

För lördagen utlovades 10 meter västan hela dagen, vilket fick oss att inleda i förmodad lä i nordöst men det visade sig snart vara en plan som gick i stöpet eftersom tunga dyningar dundrade in mot kusten, som en liten påminnelse av fredagkvällens busväder. Flugfiskarna retirerade därför nästan per omgående till västsidan längst uppe i norr medan jag dröjde mig kvar, eftersom det funkade bra att stå ända uppe på land och hiva ut dobben förbi dyningarna innan dom bröt. Jag hade sällskap med spinnfiskare Anders från Kalmar som var ute på ensamfiskesemester och nätterna tillbringade han i sin Volvo kombi som stod parkerad i strandkanten. Respekt!

Efter ett par timmars fiske fick jag plötsligt se ett vak på bara ett 20-tal meters avstånd men jag lyckade inte få fisken att hugga på Tobisen, vilken är den fluga jag gärna fiskar med då jag inte ser något tecken på liv och då det är lite vilda förhållanden, som nu vill säga.

Kanske var det så att det uteblivna hugget var precis den signal jag behövde att jag kanske fiskar lite väl mycket med den där stora streamern, för nu fanns det ju bevisligen fisk på plats och lika bevisligen behagade den inte hugga. Dags för lite finlir helt enkelt. Sagt och gjort, jag knöt på en Fluffmärla, en orangeryggad en med mörkgråa ben.

Rätt vad det var så var det fast fisk! Spöet spändes upp i en härlig båge och jag fick känna några härliga knyckar innan det plötsligt rätades upp igen. Vilket antiklimax — aaargh! Det är alltid surt att bomma fisk men extra surt är det här på Öland där jag vis av tidigare erfarenhet vet att det där Pelles "ibland hugger det" kan skrivas om till "ytterst sällan hugger det", åtminstone när jag håller i spöet.

Framåt lunchtid ringde jag Pelle för att höra hur det gick på västsidan och för att höra mig för om det var någon lunch på gång. Istället för att svara på frågorna replikerade han med "David har fisk på! Vi lägger på nu, hej" Klick!

Det var som själve den! Jag blev förstås nyfiken men innan även jag åkte västerut så gav jag min öring och dess eventuella kompisar ytterligare en rejäl chans innan jag vinkade hej då till Anders och hoppade i bilen.

Jodå, det var en blank och fin öring på knappt 2 kilo som David hade lurat till hugg och som Pelle förevigade på följande foton:

Fast fisk!   Nära nu!   Ännu närmare!  Landad!

Vilken flygande start David fick på sitt allra första Ölandfiske! Grattis! Extra glädjande i sammanhanget var att han tog den på Fluffmärlan han valde ur min ask föregående kväll!

För söndagen, tillika hemresedagen, utlovades det fortsatt frisk västan som frampå dagen skulle mojna något och vrida till NV. Taktiken var att fiska oss hemåt längs västsidan ner mot Ölandsbron men väderläget fick flugfiskarna att inleda med en avstickare till östsidan, medan jag själv inledde direkt på västsidan längst uppe i norr. Vårt fiskegäng hade för övrigt nu reducerats med ett spö, då Henrik hade tagit bron över till fastlandet redan föregående kväll, då han hade annat som förpliktigade.

Den västliga vinden byggde upp rejäla vågor vilket säkert bidrog till att flera av oss redan framåt lunchtid fällde ihop spöet och återvände till fastlandet. "Näsuma-fjabbarna", det vill säga jag och David, hängde dock i och fiskade nästan enda fram till solnedgången i ett hav som vid det laget hade lugnat ner sig betänkligt och bjöd på njutbara förutsättningar.

När jag skulle lyfta upp dobben för ett nytt kast kände jag att Fluffmärlan på något underligt sätt tycktes fastna i ytan, hann jag tänka, innan det plaskade till och jag förstod att det var en fisk som bitit över den.

Öringen var inte precis den Ölandsöring jag drömt om att fånga allt sedan jag första gången prövade fiskelyckan här hösten 2007 (länk), utan istället var det en liten "sprallis" som studsade runt en stund innan den kunde krokas loss och få friheten åter. Se den på film.

Öland, vi ses snart igen, senast nästa höst.

/Johan Häkkinen tisdagen 26 november

 

15 oktober 2013: Gäddfisket fortsätter.

Hösten brukar för mig innebära 3,5 månader av nästan total avhållsamhet från fiske, med en ständig abstinens och längtan efter det nya året och öringfisket med det. Men nu när jag har fått upp ögonen för gäddorna så får jag mig några välgörande fiskerus innan abstinensen hinner växa sig olidlig och det är precis vad som behövs för att hålla mig lugn och harmonisk!

Det har blivit två besök på kusten sedan premiärgäddan och det har varit spöböj flera gånger om, så nu börjar jag få hyfsad koll på gälgreppandet och den där 30-centimeters Biltema-peangen har även den invigts, i  och med att den pillade flugan ur svalget på en 1-kilosgädda i förra veckan.

Igår var jag ute en sväng och efter en trevande start kom det igång riktigt ordentligt. Fyra gäddor blev det och några missade hugg varav det ena hugget var ett klassiskt "jag trodde det var bottennapp men plötsligt började det röra på sig", men tyvärr tappade jag den efter några tunga spögung. Nåja, någon gammelgädda hann jag se att det inte var men 5 plus var den alla gånger. Nästa gång tar jag den!

Här är gårdagens gädda 2 och gädda 4 fångade på film.

/Johan Häkkinen onsdagen 16 oktober

 

29 september 2013: Premiärkustfluggäddan.

Här om dagen var jag tillbaka på min lokal och nu hade jag siktet inställt på de gröna gäddor som jag vet finns där, till skillnad från de silverblanka öringar som jag vet inte finns där, åtminstone fanns dom inte under de flertalet gånger jag var där under sommaren och letade efter dom.

Jodå, gäddorna var på plats och precis som tidigare i somras, var det först framåt kvällningen som dom behagade röja sin närvaro. Jag antar att dom helt enkelt inte är så värst förtjusta i finväder för det var sannerligen en strålande vacker dag på kusten. Därför fick jag snällt vänta ett par timmar på hugget, vilket var precis lagom länge för att tvivlet skulle ha hunnit komma smygande, vilket bara gjorde det än härligare när det sen äntligen drog till i linan. Inte ens om jag hade kunnat regissera dagen då jag skulle fånga mitt livs första kustfluggädda så hade jag velat ha den annorlunda!

Här är gäddan på bild och film.

Det var härligt att flugfiska på kusten för första gången på väldigt, väldigt länge och så fick jag även det tvivelaktiga nöjet att koppla mitt livs första gälgrepp, vilket jag hade pluggat in på Youtube inför fisket. Nästa gång sitter det förhoppningsvis på första försöket och då hoppas jag även få användning för den 30 centimeter långa flacktång som jag har införskaffat på Biltema, med vilken jag  har tänkt pilla loss flugan ur gapet på någon väldig krokodil. Kustgäddor över 75 centimeter måste ju som tidigare nämnts returneras. Ja jäklar vilka bestar! Skitfiske!

/Johan Häkkinen onsdagen 2 oktober

 

3 september 2013: Min alldeles egna lokal

Under sommaren har jag envist fiskat en och samma lokal flera gånger. För vad ska man annars kalla det om inte envist, när man som jag återvänder gång efter gång efter gång, trots en total avsaknad på minsta tecken på liv.

Förhoppningen var annars att lokalen skulle bli min alldeles egna lilla pärla, för jag visste ju att den var helt okänd som sommaröringlokal men själv tyckte jag den var perfekt på alla sätt och vis, men det håller bevisligen inte öringarna med om, kan jag nu konstatera med en viss statistisk tillförlitlighet!

Nåja, det är förstås inte riktigt sant att lokalen helt saknade tecken på liv för det dröjde inte speciellt många besök innan jag var i kontakt med en av mig nästan helt försummad art på kusten och som det tog ytterligare ett par kontakter innan jag lyckades artbestämma. Det började med en efterföljare sent en kväll i juni, som följdes av ett missat hugg och en återutsatt 1-kilos i juli och därefter har vi haft regelbunden kontakt ända fram till nu frampå höstkanten. Ja, det är förstås gäddan jag snackar om!

För några kvällar sedan gjorde jag säsongens sista öringförsök på min lokal. Trots att vattentempen var optimala 13 grader och det skvalpade på fint så kände jag nästan med en gång att den långa räckan av bomturer hade fått mig att tappa tron på lokalen vad gällde öring. Men jag visste ju nu att där fanns en annan invånare som var väl så intressant. Därför dröjde det inte länge förrän jag tacklade om från dobb till drag och började fiska lite mer noga på insidan av stenarna, närmare land.

Jodå, min nya bekantskap var på plats och rejält på hugget var den dessutom! Hugget var så pass kraftigt att det fick mig att hoppas att det äntligen var sommaröringen som hade behagat nappa. Men jag ska inte klaga för det var en fantastiskt fin och fet gädda som jag efter visst tvekande bestämde mig för att återge friheten. Jag tyckte faktiskt den var lite väl stor att klubbas, för den gädda jag hade tänkt släpa hem skulle jag tillaga hel i ugnen och den här skulle jag få dubbelvika om den skulle få plats på plåten! Dessutom hade jag i bakhuvudet ett svagt minne av att jag någonstans för länge sedan hade läst att alla större gäddor måste återutsättas. Det visade sig vid en senare kontroll på kvällen vara riktigt, då endast gäddor i intervallet 40—75 cm är lovliga Se gäddan på film.

Vilken imponerande storlek och kondition det var på gäddorna, för det stannade inte vid ett hugg. Filmgäddan följdes snart av ytterligare en i samma storlek, som var ofin nog att gnaga av linan för mig efter att ha slukat min Gladsax framför fötterna på mig. Därefter hade jag ytterligare ett par kontakter innan jag krokade och återutsatte ytterligare en i samma storlek som filmgäddan.

Min lokal visade sig att alltså vara en lika het gäddlokal som den är en sval sommaröringlokal! Det var inte alls vad jag hade väntat min men vad gör väl det, för öringar kan jag försöka fånga någon annanstans och nu har jag ju dessutom en lokal som kommer förlänga min fiskesäsong så den sträcker sig långt förbi den 15 september.

Som en extra bonus har jag nu också en god anledning att börja flugfiska igen i havet, för gäddan är ju en alldeles fenomenal flugfisk, då den gärna simmar strandnära  på knädjupt vatten, ett djup som öringen påstås gärna simma på men som den ytterst sällan gör..

Men innan gäddfisket tar vid så ska öringsäsongen avslutas och jag hoppas hinna med åtminstone ett par försök till innan klockan klämtar, för nu är jag sugen på silver som omväxling till allt grönt. Skitfiske!

/Johan Häkkinen fredagen 6 september

 

27 maj 2013: 4+ i 16+

Jag stannar till på udden för att rigga spöet och för att ta en kopp kaffe innan jag vadar ut till min tilltänkta fiskeplats: en mindre stenig ö hundratalet meter utanför udden.

Vattnet känns inte så svalt som jag hade hoppats på och termometern bekräftar det jag känner genom andasvadarna: 16 grader, om inte till och med 16,5 men jag väljer att optimistiskt avrunda nedåt till 16 blankt. Nåja, med tanke på att det snart är juni och det blåser en måttlig pålandsvind som så klart för med sig en del ytvatten in mot kusten, så får jag nöja mig med det. Skvalpet är hursomhelst perfekt, nog så viktigt.

Jag fiskar av utsidan av ön, vilket tar styvt en timme. Inget bitvilligt på plats, inte ens en näbbgädda, vilket förvånar. Tydligen är det så att jag lyckats undvika näbbisarna helt och hållet denna säsongen eftersom dom tycks ha hunnit med sina lekbestyr under de veckor som jag hållit mig borta från kusten. Hoppas vi syns nästa år......inte.

Klockan har nu blivit strax innan 8. Ännu är det mycket fisketid kvar men istället för att genast gå över lokalen igen bestämmer jag mig för att låta den vila en stund och ge den chansen att byta skepnad med hjälp av den stundande skymningen och, vem vet, kanske även någon öring hinner äntra scenen medan jag slappar.

En halvtimme lyckas jag fördriva genom att bälga kaffe och gå och vända på stenar i strandkanten, då jag bland annat hittar några märlor och borstmaskar och bland blåstången ser jag diverse arter av småfiskar pila fram. Jag överväger om jag kanske skulle knyta på en borstmaskfluga, vilken även den, liksom Tobisen som jag har på tafsen nu, ger en bra silhuett mot himlen nu när det snart är dags för lite skymningsfiske. Men det blir inget byte, min kärlek till Tobisen är därtill alltför stor.

Jag smyger mig ner i strandkanten och drar iväg ett kast. Plötsligt ser jag en fena rita ett streck i ytan på bara 10 meters håll. Tobisen befinner sig ytterligare 5 meter längre ut. Ett par sekunder efter att fisken intagit u-läge igen så drar det till rejält i linan! Fast fisk och det är ingen näbbgädda, alls icke!

Det är en rejäl öring som jag efter några om och men bedömer vara i inte absolut toppkondition, kanske främst på  grund av att den inte bjuder på något vidare motstånd! Ett hopp mäktade den med men eftersom ett hopp är inget hopp så hoppade den ju inte och därmed var den en typisk besa.....

Öringen, som jag uppskattar vägde gott och väl 4 kilo, fick därför friheten åter, där återutsättningen blev något mer utdragen än vad jag hade önskat men det är säkert inga problem.

Men var det verkligen öringen jag såg i ytan som helt obemärkt på ett par sekunder förflyttade sig flera meter och gapade över Tobisen? Jag tvivlar men omöjligt är det förstås inte.

Se det hela på film.

Det är sällan numera jag blir sugen på att flugfiska men helt plötsligt poppar tanken upp i skallen på mig och det är ju inte så konstigt i och med att förutsättningarna nu är de bästa tänkbara, med en alltmer avtagande vind och fisk finns det bevisligen inom flugspöets räckvidd. Ja nu jäklar ska det flugfiskas.

Men... var är mitt flugspö och för den delen, mitt reservdobbspö!? Jag är helt säker på att jag hade dom med mig men likväl finns där inga spöpåsar bredvid min ryggsäck. Mycket märkligt. Aha! Jag har förstås glömt dom på udden där jag riggade dobbspöet och tog en kaffepaus innan jag vadade ut till ön. Så är det förstås!

Samtidigt slår det mig att det var ju just där på udden som den för mig okände fiskaren, som var ute en sväng här på ön som hastigast utan att komma fram och hälsa, dröjde sig kvar i flera minuter innan han till sist lommade iväg! Va, det kan väl ändå inte vara så illa att han stod där på udden och dreglade över mina spön och till sist föll för frestelsen att utöka sin spöarsenal med ett Guideline 9'3" LPX klass 8 och ett Greys 11' GRXi Seatrout-spö.

Hur otroligt det än verkar så måste det vara så för annars skulle han förstås viftat till mig med spöpåsarna för att göra mig observant på att jag minsann har glömt mina spön där, så det är bäst jag genast kommer och hämtar dom för snart är det mörkt och då är det svårt att hitta ett par mörka spöpåsar, ens med hjälp av en ficklampa.

Grubblandet över mina försvunna spön gör mig rastlös och jag slits mellan alternativen att avbryta fisket för att leta upp spöna eller att fiska ända in i mörkret och därmed förmodligen tvingas åka hit igen imorgon bitti och leta efter spöna.

Ett fiskepass till blir det, ett stressat sådant, innan jag avbryter fisket. Känslorna är kluvna, den fina öringen gläder förstås men ovissheten över vad jag eventuellt går miste om gör mig frustrerad.

Väl tillbaka inne på udden så hittar jag inte spöna och då är jag 100 % säker på att den för mig okände fiskaren faktiskt har lagt vantarna på dom. Jag kan knappat tro på det men det finns inget alternativ. Sicken nedrans luspudel!

Förbannad och glad om vartannat traskar jag till bilen där jag genast tittar i bagaget och....tro det eller ej, där ligger mina spön! Helt otroligt, jag hade inte ens lyckats få med dom ut ur bilen! Hmm, det är märkligt vad fiskefrossan kan spela en för konstiga spratt. Förlåt mig du okände fiskare för att jag på distans anklagade dig för stöld, när det i själva verket var jag själv som hade blivit tillfälligt sinnesförvirrad till följd av en outhärdlig fiskeabstinens med tillhörande frossa. Skitfiske!

/Johan Häkkinen söndagen 2 juni

 

17 maj 2013: Laxfiske i Mörrum.

Det var sju år sedan jag fiskade i Mörrumsån senast men nu var det äntligen dags igen. Fiskesuget var på topp, trots att jag på mörrumsajten under veckorna som föregick fisket, sett vattenföringen minska från finfina knappa 20 m3/s till mycket låga 13 m3/s på fiskedagen, och i fångststatistiken fanns bara 2 ynka blanklaxar registrerade. Den första, en 12,4-kilos fångad på spinnfluga den 3 maj och den andra, en 3 hekto tyngre den 11 maj, på fluga i pool 16.

Inte helt oväntat blev fisket en odramatisk men likväl mycket angenäm företeelse, trots att det dröjde ända in på kvällen innan jag såg ett tecken på liv i ån. Det var en mindre fisk på några kilo som bjöd på ett riktigt höjdhopp på Borgarenacken i pool 20 och jag tyckte den såg lite rödskimrande ut och med tanke på den låga vikten tror jag bestämt det var en regnbåge. Det är nämligen mycket ovanligt att majlaxarna väger mindre än 7—8 kilo!  Det skulle väl i och för sig kunnat vara en utlekt fisk som höll på att backa ut i havet så sakteliga och som bestämde sig för att dra till med ett hopp mitt i det enformiga backandet.

Det mest dramatiska som hände under dagen var när jag tänkte gå över bron vid Hönebygget för att gå ner till Hästhagen på pool 27 och då möttes av denna syn. Den väldiga boken som blockerade vägen fick mig att tänka att det hade varit ett roligt jobb för mig som "hobbyarborist" att plocka ner den i småbitar med motorsågen, för jag kan inte tänka mig att den går få ur vägen på annat sätt. En kraftig vårflod möjligtvis..

Det kommer garanterat inte dröja 7 år till nästa besök i Mörrum för det är ju ett fantastiskt vackert fiskevatten och dessutom är det ju otroligt kul att fiska med 2-hands flugspö också. Och skulle man sedan lyckas haka fast i en majlax så är ju lyckan total, det är till och med snäppet bättre än att fånga en fin kustöring. Det var för övrigt 8 år sedan jag fångade senaste majlaxen (Fiskerapporten 20 maj 2005).

Den enda nackdelen med Mörrum är att där är så förbannat mycket folk! Allra värst är det i pool 4, där jag var en vända på förmiddagen och som vanligt stod fiskarna på rad på båda sidor om ån. 4:an är ju inte mer än ett flugkast bred varför fiskarna på respektive sida av ån tvingas kasta växelvis för att undvika att trassla in sig i varandras linor. Det såg allt annat än lockande ut..

På eftermiddagen gjorde jag sedan ett försök att komma till på Bankanacken på pool 18 och östsidan på pool 17 men där var också knökfullt.  Köfiske är inget för mig så jag vände norrut till betydligt lugnare Åkroken där jag såg den förmodade regnbågen hoppa och dessutom fick se en kungsfiskare fara förbi några gånger — en fantastisk syn.

Nu så här med knappt två veckors distans till fisket kan jag konstatera att det går fortsatt knackigt i Mörrum, då bara ytterligare 4 blanklaxar har landats, trots att det nu har regnat en del och varit lite svalare väder. Skitfiske, bokstavligen talat skulle man kunna säga om man vill vara krass! Men sån är inte jag varför jag nöjer mig med ett sedvanligt och oförbehållslöst skitfiske med tillägget med flugan i blöt kan allt hända. I´ll be back! 

/Johan Häkkinen, tisdagen den 28 maj

 

2528 april 2013: Bornholm 2013

Jag, Rasmus, Jocke, Fredrik och Thomas fick en flygande start på vårt 4-dagarsfiske på Bornholm, då den sistnämnda redan i tredje kastet hojtade till att nu var det fast fisk! Det var en halvmetersblänkare (foto) som i mycket självuppoffrande stil välkomnade Thomas till Bornholm genom att gapa över hans olivgröna Magnus.

Nu behövdes bara ytterligare en fisk till den planerade fisksoppan, som vi redan hade inhandlat övriga ingredienser till men det skulle ju vara snabbt fixat tänkte vi, för här var det tydligen bara att hiva i och veva in öring efter öring. Det gällde bara att försöka hejda sig så man inte klubbade fler fiskar än man orkade äta!

Men..., hybrisen la sig snart för det blev inga fler hugg under premiärdagen, bortsett från de hugg vi själva utdelade på de korvar vi grillade över öppen eld i skymningen och sköljde ner med med ett par kalla. Dejligt!

Dag 2 säkrade Jocke att det skulle bli lagom mycket fisk i fisksoppan då han tog en mindre blankfisk (foto). Strax därefter returnerade Rasmus en mindre besa (foto) och hade därefter en efterföljare hela vägen in till spötoppen, som uppenbarligen hade beslutsångest över huruvida en spädgris (Pattegris) var något som den vågade gapa över eller ej. De föregående 2 öringarna hade desto lättare för att fatta beslutet att rosa och stort helt säkert skulle smaka smaskens. All heder åt efterföljaren säger jag! Ett klockrent exempel på "survival of the fittest" a´la Darwin!

Själv fiskade jag med mer diskreta flugor i det relativt klara vattnet och kanske var det därför jag blev utan fisk, vem vet. "Sillen" från senast (se 21 april nedan), som numera, i brist på fantasi och bättre alternativ, går under det lika fantasilösa men mer korrekta namnet "Tobisen", fick en hel del simtid och kändes helt rätt, speciellt med tanke på att Jockes öring hade flera tobisar i magen.

Dag 3 inledde vi runt lunchtid i solgass och helt spegelblankt vatten och det dröjde inte många minuter innan jag kände mig rastlös och bestämde mig för att ge mig iväg på en egen liten  utflykt, i jakt på bättre förutsättningar. Färden gick från nordvästra hörnet av ön söderöver ner till Sorthat, där jag för övrigt hade varit på en blixtvisit föregående dag och bestämt mig för att stället var värt ett återbesök. Den där "Lystfisker Guiden" som till exempel kan inhandlas på Sport Dres i Rönne är inte helt fel att ha med sig i ryggsäcken. Den gör det hela nästan för enkelt...

Av någon anledning var det nu knepigare att vada ut till revet i Sorthat än föregående dag, på grund av att vattnet eventuellt var något högre eller så vadade jag helt enkelt enkelt ut på fel ställe. Men det där var funderingar som dök upp i skallen på mig först när det var några sekunder för sent...  Sekunderna innan jag tog det där sista ödesdigra steget funderade jag mest på att det gick ju bra föregående dag så det skulle det så klart göra idag också.

Den överoptimistiska attityden kostade mig ett par liter vatten i vadarna och en badad tillika stendöd mobiltelefon. Kallt som fasen var det också och inget hugg blev det heller ute på revet, när jag efter många om och men lyckades ta mig ut, trots att vinden nu hade tagit fart och det skvalpade på fint. Hade bara fattats att jag hade doppat mig ytterligare en gång när jag skulle in till land igen, något som säkert skulle roat åskådarna som nyfiket följde min djupvadning från stranden!

Senare på kvällen, efter ytterligare en korvgrillning, fick även jag och Fredrik det stora nöjet att känna på spöböj och därmed hade samtliga 5 fiskare nu en pinne i protokollet. Det var besor båda två, vilket vad gäller min firre tydligt framgår av denna film medan det i Fredriks fall framgår betydligt mindre tydligt av detta foto. Jag såg inte fisken live men det är ju helt klart en mycket fin öring, som för övrigt gapade över en Pattegris. I mitt fall var det "Tobisen" som slog till!

Fjärde tillika sista dagen gick även den helt i fiskets tecken eftersom vi hade bokat hemfärd så sent som 18.30 från Rönne. Men trots att vi fiskade på långt in på sena eftermiddagen var det ingen som lyckades få till ytterligare en pinne i protokollet. 

Fångstmässigt summeras Bornholm 2013 till 5 fiskar, det vill säga vi fick varsin fisk på 4 dagars fiske. Det är väl inget direkt sensationellt dåligt resultat jämfört med våra tidigare Bornholm-fisken, men med tanke på att vi nu fiskade i nära på optimala förhållanden så kan man inte vara annat än förvånad! Vi hade västliga måttliga vindar samtliga dagar vilket möjliggjorde fiske i pålandssjö och vattnet var cirka 7 grader svalt. Mycket bättre än så blir det inte!

Men fiske är ju så mycket annat än att fånga fisk...., i synnerhet på undersköna Bornholm!  Därför blir det alldeles säkert ett Bornholm 2014 nästa år, då vi hoppas att även Rikard, Klas, Magnus och Peter kan hänga med, eftersom de i år hade tvingats tacka nej av olika anledningar. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, onsdagen den 15 maj

 

21 april 2013: "Sillen" slår till!

Harry ringde här om dagen och berättade att "sillen gick till" och att han på sina stora silverblanka drag hade tagit flera fina blänkare, den största på härliga 4 kg. Jag vill också ha en feting tänkte jag men jag ville inte fånga den på drag! I höstas hade jag nämligen bestämt mig, efter en liten incident på kusten, att nu fick det vara nog med mitt dragfiskande. Utan att gå in på alla detaljer så kan jag avslöja att det handlade om en tappad fullproppad dragask som studsade på en sten varpå locket flög upp och innehållet hamnade på havets botten på dryga meterns djup. Det var skymning, vågorna var höga och ... nog om det.

Samtidigt som jag tänkte tanken "gärna en feting men inte på drag" så insåg jag att det i min ask inte fanns något "sillikt" men desto mer "spigglikt" men det duger ju inte alls åt den sillätare jag hade tänkt fånga. Nu var goda råd dyra. 

Jag googlade på "sillimitation fluga" och fick en del intressanta träffar men längre än så kom jag inte eftersom jag inte hade de supermoderna syntetiska materialen som krävdes. Nej, det fick istället bli devisen "man tager vad man haver" vilket i mitt fall betydde bucktail, vilket trots sin styvhet skulle duga bra eftersom jag tänkte mig en vinge av dryga decimeters längd. För att en vinge av den längden ska behålla sin form och inte kollapsa i blött tillstånd så krävs det en viss styvhet, därför var jag helnöjd med mitt val.

Trots materialets styvhet förväntade jag mig problem med att den långa vingen skulle trassla in sig i krokböjen, vilket ju mer eller mindre alltid är ett bekymmer då vingen är längre än kroken. Det problemet tänkte jag försöka lösa genom att binda in en rejäl bunt med vit bucktail på undersidan av kroken, vilket samtidigt som det täpper till glappet mellan krokspetsen och krokskaftet, även imiterar sillens vita mage på ett bra sätt. En tanke så god som någon.

Den första "Sillen" hade snart sett dagens ljus och jag blev så nöjd med den att jag genast band en till. Fiskesuget stegrades nu allt mer så nu gällde det att genast hitta en lämplig dag för "Sillen" att provsimma, för teori är ju en sak och praktik är en helt annan. Frågorna som krävde svar var få och uppenbara: Skulle sillätarna gilla "Sillen" och, minst lika viktigt, skulle trasselskyddet i krokböjen funka.

Prognosen skvallrade om att söndagen såg lovande ut med utlovat solsken och en måttlig syd-/sydostlig vind. Perfekt! Den ultimata fiskeplanen började så sakteliga ta sig form i mitt fisketokiga inre. Planen gick i korthet ut på att stiga upp innan tuppen, köra upp till Karlshamn och därefter fiska sig hemåt mot Kristianstad under hela långa dagen. En heldag på kusten helt enkelt. Underbart.

Jodå, jag lyckades släpa mig upp ur sängen nästan innan jag hade lagt mig kändes det som och därmed var planen på god väg att förverkligas. Och när sen "Sillen" tog sitt premiärdopp redan innan soluppgången på  kusten utanför Karlshamn, så var planen sjösatt och ostoppbar. Det var för övrigt en frostig morgon och i vattnet var det bara 4 grader svalt. Snart nog kom dock solen smygande och gav en aning om vad som komma skulle.

"Sillen" simmade som en gud och vingen trasslade ingenting och skulle så inte göra enda gång under hela långa dagen! Med sin långa vinge och stora epoxyskalle fick flugan en nästan jiggliknande gång i vattnet och det kändes helt rätt. Nu gällde bara att hitta en sillätare.....

Framåt lunchtid hade fiskeplanen fört mig ner till Listerlandet där jag njöt av att fiska den ena platsen finare än den andra och nu i förutsättningar så nära det optimala man kan önska: Sol och ett perfekt pålandsskvalp och en klart påtaglig "ytvatteneffekt" som nu hade mer än dubblat morgonens svala 4 grader. "Sillen" var nu rejält sugen på att fånga en öring. Trots att den hittills inte hade hittat någon öring så var mitt förtroende för den orubbat, det handlade bara om att den skulle hamna framför nosen på en sillätare så skulle saken vara biff.

Det blev sen eftermiddag och ännu ingen öring... Mycket märkligt, ärligt talat! April månad och finfina förutsättningar men inte ett liv. Jag hade lovat vara hemma klockan 5 och det kändes som att tiden rann ifrån mig och "Sillen"... Ett sista stopp på vägen hem skulle jag dock hinna med, åtminstone ett "halvt"!

Schmack! Vilket underbart och smått chockartat hugg! För visst är det så att hur mycket man än tror på det man sysslar med så är man ju inte direkt på helspänn efter att inte ha sett skymten av en fisk under hela dagen. Det stenhårda hugget följdes omgående av ett par hopp, varefter det mest var dragkamp med undantag för ytterligare några hopp. I håven hamnade till slut 3,7 kg blankt, i dubbel bemärkelse. En bild säger mer än tusen ord och en film säger mer än tusen bilder.

F=?. Jag glömde mäta öringen! Det skyller jag på min son och dotter som assisterade mig vid rensningen, vilket bidrog till ett härligt men likväl ett totalt kaos. Det var först efter att jag kapat såväl huvudet som stjärten och var inne på 4--5 kotletten som det slog mig att jag faktiskt aldrig fällde ut den där tumstocken som jag var ute och hämtade i snickarboden... Nåja, det kan kvitta, men ska man försöka uppskatta F-värdet så tror jag det låg på 1,10 kanske 1,15.

I magen hade öringen en ljusgrå räka, en spigg och 10-talet mindre tobisar. Det var först då det gick upp för mig att det var en "Tobis" jag hade fiskat med och inte en "Sill"! Här ser du den största tobisen tillsammans med "Sillen", som jag bestämt tror jag måste byta namn på till något mer passande.

Det var en finfin premiäröring den numera tillfälligt namnlösa flugan bjöd på och det var dessutom årets första öring för mig. En schysst om än något sen start! Skitfiske!

/Johan Häkkinen, tisdagen den 23 april

 

1 januari 2013: Premiär!

Ja, då var man igång igen med spöviftandet — underbart! Det blev några härliga timmar på kusten på nyårsdagen i ett väder som var klart bättre än vad som hade utlovats.  Jag var inställd på att pinas av såväl regn som blåst men det blev inte mycket av det, utan det var njutbart  hela vägen. Efter jag hade vevat in dagens sista kast kunde jag dock konstatera att det saknades en silverblank stor bit i mitt fiskepussel, men vad fasen,  den hittar jag säkert en annan dag!

/Johan Häkkinen, onsdagen den 2 januari

 

--------------------------------------------------------------------------------

Tidigare års aktuella händelser hittar du under Fiskerapporten