Aktuellt 2012

 

31 december 2012 kl 20:28: Snart dags!

Bara några timmar kvar nu innan den långa längtan äntligen är över. Något galet nattfiskepass har jag dock inte planerat påbörja på 12-slaget, utan jag lugnar mig till såväl jag som 2013 års första dag har vaknat till liv ordentligt. Skitfiske och Gott Nytt År!

2123 november: Julöringen

Hoppas, hoppas han inte låste bilen. Jag drar i handtaget och till min stora glädje och lättnad flyger dörren upp på vid gavel. Jag sätter mig till rätta i passagerarsätet, nöjd över att ha sluppit snålblåsten och över att få vila mina stumma ben. Fiskedag två är nu till ända för min del, det är sen eftermiddag och dagen håller på att övergå i kväll. Jag bereder mig på att få vänta en stund för han är nämligen envis den där Pelle och kommer därför säkert fiska in i det sista, precis som igår. Då var bilen låst... Jag sluter ögonen och drömmer mig bort.

Nästa gång jag öppnar ögonen ser jag honom komma gående längs med vägen  — med en blank öring hängandes längs med sidan. Va! Drömmer jag eller vad är det frågan om!? Snart är han ända framme vid bilen och öringen den blir bara större och blankare. Nej, jag är nog banne mig vaken, trots allt. Helt otroligt.

Jag baxar mig ut ur bilen och ställer de 100 obligatoriska frågorna, gratulerar och synar öringen närmare i sömmarna. Mycket fin är den och vi väger den till 2,4 kilo (foto). Ytterligare en öring i samma storlek berättar han sig ha fångat, på samma plats som ettan, 5 minuter senare. Men eftersom han tyckte det räckte med en julöring så fick den simma vidare.

En av de 100 frågorna besvaras med att öringen högg på Tobis-flugan som jag hade  bundit upp inför vårt fiske. Va kul! Jag lovar på stående fot att binda upp några mer förfinade exemplar till honom och alldeles säkert kommer jag binda upp ett par till mig själv också. Notis: Tobis-flugan och flera andra av Pelles favoritflugor för kusten och om havsöringfiske i Kalmar sund kan du läsa om i hans bok "Bland världens största havsöringar".

Två och en halv dagars fiske blev det denna gången på Öland för mig, Pelle, Lina och Tomas från bokförlaget Settern. Det var för övrigt mest jag och Pelle som fiskade medan Tomas och Lina ägnade sig minst lika mycket åt att fotografera, njuta av naturen och att rasta sin hund Lyssna. Lina sysselsatte sig även åt att geocacha och att uppdatera Setterns blogg. Med en smartphone i näven behöver man aldrig vara sysslolös!

Liksom senast så fick vi besök i vår stuga av storfiskaren Lasse Karlsson som bland annat berättade om den restaurering av flera bäckar på Öland som han och hans kompisar i Ölands trolling- och sportfiskeklubb ideellt ägnar sig åt. I Lasses fall i sådan omfattning att han knappt hinner fiska! En beundransvärd insats.

Öland, jag hatar att älska dig. Lika vacker som din kust är, lika svårt har jag att komma till tals med dina öringar. Men, jag kommer återvända och en vacker dag kommer du bjuda mig på en riktigt vacker öring som jag kommer uppskatta mer än någon annan öring jag någonsin fångat. Jag hade hoppats det skulle skett redan nu under detta mitt tredje fiske på Öland, men icke. Nästa gång, kanske...

Det som inte dödar, det härdar, har jag hört. En klyscha lika usel som dom flesta andra men helt klart är att det var nog inte så klokt av mig att ge mig ut på flera dagars kustfiske i ett snålblåsigt november, bara några dagar efter jag hade avslutat penicillinkuren mot den lunginflammation som hade plågat mig i flera veckor. Fortfarande hostig, med kraftig värk i vänster lunga och med en kondition lika med noll, styrde jag kosan mot Ölands norra udde, där vi återigen skulle bo i Grankullaviks fritidsby. Nöjda gäster återvänder!

Hoppet är det sista som överger en fiskare så jag planerade förstås att jag så sakteliga skulle tillfriskna, om jag bara tog det någorlunda lugnt... Jag är helt övertygad om att min plan hade gått i lås, bara jag hade lyckats kroka den öring ordentligt som gapade över min fluga dag 1, för då hade jag hamnat i ett sånt glädjerus så jag hade renats, helats och kurerats där och då! Men... öringen hoppade av och redan påföljande natt kom febern tillbaka som ett brev på posten. Därefter vara det bara att gilla läget.

Nu så här med några dagars distans till fisket kan jag konstatera att jag faktiskt överlevde men att jag skulle härdats det vete tusan. Nej, nu hoppas jag bara att jag ska vara helt tillfrisknad till det är dags att att börja fiska i mina hemmavatten igen någon gång så fort detta året har tagit slut. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, tisdagen den 27 november

14 september: Sista fisket.

Tio öringar på tisdagen och 7 öringar på onsdagen. På torsdagen vilade han för att vara redo för ett riktigt långpass idag fredagen den 14 september, sista dagen innan fredningen. Jag var förstås nyfiken på vad det var som pågick egentligen för nu hade han minsann till och med överträffat sig själv, den gode Harry. Själv var jag ju ute i måndags och fick då inte syna en enda av Österlens silverblanka skönheter på nära håll, bara en av dess stenar och det var jag inte helt nöjd med (se 10 september nedan).

Jag ringde Harry på förmiddagen från jobbet och visst var han i full fart med säsongens sista fiske. Han berättade sig ha tagit ett par stycken och tappat lika många, bland annat en blank 2—3-kilos på dobb. Jodå, han hade tacklat om till dobb eftersom fisken var oerhört kinkig. Mycket ytaktivitet men ingen som ville käka plåt tydligen.

Efter samtalet med Harry var det helt omöjligt att fokusera på jobbet så det var bara att runda av dagen fortast möjligt och ta sikte på kusten. Strax efter 2 var jag på plats. Harry gjorde mig sällskap efter en stund efter att ha varit iväg och testat en annan lokal ett par timmar. Ett par öringar kunde han räkna in där. Kommentar överflödig.

Det var ingen aktivitet i vattnet varför vi bestämde oss för att vänta ut fisken, på platsen där Harry hade haft så fint fiske tidigare under dagen. Det dröjde inte många klunkar kaffe innan vi såg några sporadiska vak, bara 20 meter från land. Det var fina head and tail- och sippvak, vilket gjorde det svårt att bedöma storleken på fisken men betydligt större än smolt, det var dom helt klart. Snart nog såg vi även ett par riktiga plaskvak, vilka avslöjade att det förmodligen var ett stim "runt måttet-öringar" vi hade framför oss. Fiskedags. Harry med spinn, jag med dobb.

Öringarna fortsatte vaka framför näsan på oss men ingen av dom ville hugga. Harry bestämde sig då för att tackla om till dobb och sa till mig skrockandes att nu skulle han minsann visa hur det ska gå till!

Ett par kast senare stod han där med böjt spö! Helt otroligt. Det var en blankfisk på strax över måttet som fick följa med honom hem för gravning i Vinslöv. Därefter hade han ytterligare ett hugg innan det var dags öring nummer 2 att hamna i håven. Denna gången var den något större men då den vare lekfärgad så fick den gå i retur. Under hela denna sekvens hade jag själv ett hugg som jag tyvärr bommade.

Varför fick Harry fisk men inte jag!?, var den oundvikliga frågan jag ställde mig. Jag hade gärna velat svara slumpen men det vore att ljuga mig själv rakt upp i ansiktet. Nej, här fanns ingen slump närvarande, för vi fiskade på samma plats under minst en timmes tid och det ständiga vakandet avslöjade att det var fisk på plats hela tiden. Nej, det var helt enkelt skillnad i attraktionskraft mellan mitt och Harrys fiske! Ett smärtsamt konstaterande men så var det. Men var i låg skillnaden?

Skillnaden var att Harry fiskade med en stor flytdobb med en liten så kallad "Klufta-fluga", en fluga som hans kompis Johan Kluft hade bundit och som bäst beskrivs som en kroppshacklad Red Tag med sidor av djungeltupp. Själv fiskade jag med en liten intermediate-dobb och små fluffmärlor, vilka alla var större i storlek än Harrys fluga. Det var först när jag bytte till en liten grå nymf storlek 14 som jag hade mitt enda hugg.

Jag tror det var så att fisken var helt inriktad på att plocka något litet i ytan, varför jag presenterade flugan för djupt för att den skulle locka till hugg. För trots att intermediate antyder att dobben ska vara intermediär/svävande så sjunker den faktiskt ganska så bestämt vid långsam invevning, i synnerhet vid varje spinnstopp. Det absolut giftigaste sättet att fiska på öringarna skulle säkert varit med flugspö med flytlina och någon liten kuse på tafsen. Bara att lägga kasten ett par meter på vindsidan om vaken och låta vinden sköta jobbet och så .. pang! Det kanske är dags att börja flugfiska igen!? Jag hoppas det men helt säkert är att nästa gång tar jag med en flytdobb plus några nybundna miniflugor. En Klufta-fluga? Njaa, det ska nog inte behövas men jag lägger den på minnet!

När vakfesten ebbade ut under sena eftermiddagen så traskade vi vidare i vår jakt efter huggvilliga öringar. Jag krokade per omgående ett par mindre öringar men båda två hoppade av efter några sekunder. Surt, även om förmodligen ingen av dom höll måttet. Sen kom ett ösregn vilket blev ett naturligt avslut på dagens och säsongens fiske på Österlen.

/Johan "Hacket" Häkkinen, Vä söndagen den 16 september

10 september: Hacket

SCHMACK!! Ja jäklar vilken ..... stjärnsmäll! Eller hur ska man bäst beskriva ljudet och känslan av när en dagdrömmande havsöringfiskare halkar och stoppar fallet med pannan mot Österlens steniga kust? Aj då, det där kändes och kommer nog blöda en del hinner jag tänka innan jag känner blodet rinna nerför pannan, vidare ner längs näsan för att därifrån droppa i en rask takt från nästippen.

Det blöder dock inte värre än att jag lyckas få stopp på flödet efter några minuter. Jag försöker ta ett par foton på pannan och syna skadan i displayen på kameran men det syns inte mycket annat än en en massa blod. Jag lyckas nästan le åt tanken på att jag nu med ett hack i pannan, verkligen gör själ för smeknamnet "Hacket", vilket var vad Klas kallade mig under Bornholm-turen i våras (se 29 april nedan). Nåja, bättre med ett hack i pannan än att mina tänder skulle legat och rasslat bland strandstenarna eller, hemska tanke, än värre... Spöet lyckades jag inte knäcka heller. Fisket fortsätter.

14 grader och ett perfekt "sidodrag" och skvalp i vattnet — mycket mer kan man inte önska sig. Bara att hiva ut dobben i den oroliga sjön, sakta veva hem med ideliga spinnstopp och vänta på det hugg som bara måste komma, i vilken sekund som helst!

Och visst högg det, flera gånger om men det var smolt allihopa. De större öringarna såg jag inte skymten av, inte förrän i skymningen, då de visade upp sig sig i några typiska luftakrobatiska hösthopp. Den mest minnesvärda var en 4—5-kilos som bjöd på ett riktigt längdhopp, gott och väl inom kasthåll. En fantastisk syn men även en smula frustrerande, kunde jag konstatera några minuter senare eftersom den inte ville hugga. Inte på fluga, inte på drag, ingenting.

Två gånger har jag nu gått bet med den orangehövdade märlan, vilken ju fick en flygande premiär för ett par veckor sedan. Men flugan kan känna sig helt lugn, den har förtjänat sin plats i asken och kommer säkert revanschera sig en annan dag!

Väl hemma sent på kvällen kunde jag syna pannan lite närmare i spegeln och kunde då konstatera att visst var där ett rejält hack, uppfläkt dessutom på grund av den underliggande bulan som spände upp huden. F-n. Det var bara att sätta sig i bilen igen och köra in till akuten för omvårdnad. Först framåt midnatt var vi äntligen hemma, jag och min hopklistrade skalle. Därmed var ett fiskepass slut som jag sent ska glömma. Enda positiva var att jag slapp rensa fisk...

/Johan "Hacket" Häkkinen, Vä 11 september

28 augusti: Hösttecken på kusten

Hoppglada öringar och noll öringar i håven är vad jag allt som oftast får uppleva då jag besöker kusten så här på sensommaren och hösten. Därför var förrgårdagen ett mycket angenämt undantag, till och med raka motsatsen till det vanliga scenariot, eftersom jag inte såg ett enda hopp men väl två öringar i håven. Iklädda en begynnande lekdräkt var de båda två, den första strax under måttet, den andra en bra bit över detsamma.

Varför var de vanligtvis "omöjliga" höstöringarna plötsligt inte det minsta omöjliga, utan till och med så pass på hugget så dom slukade flugan innan jag ens hade börjat veva? Kanske är det just flugan som är svaret på frågan, åtminstone vill jag gärna tro det (!), för båda öringarna högg på en grå Fluffmärla med en ilsket orange skalle, en fluga som jag bundit just med tanke på höstfisket och som nu fick begå sin premiär.

Det ska bli mycket intressant att prova flugan framöver för att se om den verkligen är en giftig höstfluga eller om det bara var slumpen som gjorde att den lockade två öringar till hugg inom bara 5 minuter, något som tagit timmar och dagar att skramla ihop till tidigare. Fortsättning följer. Under tiden kan man titta på filmen över det större hösttecknet av de två, där även den orangehövdade flugan visas på bild.

11 juli: Hängbuken

Jag och Harry åkte till kusten här om dagen för att försöka fånga oss varsin öring. På vägen ner berättade Harry om fint fiske på sistone och så sent som föregående kväll hade han tagit ett par stycken och tappat ett par rejäla klunsar. Bordet var således dukat, det var bara att sätta sig till rätta och smörja kråset!

Men..., jag tycktes ha förbisett ett par viktiga detaljer, nämligen att fiske är fiske och även det att när jag och Harrys fiskar tillsammans, brukar det vara han som rensar hela bordet medan jag får agera hungrig åskådare med långnäsa.

Men idag var inte allt sig riktigt likt, för idag tycktes Harry vara mätt efter gårdagen och av min sedvanliga långnäsa syntes intet, utan istället stod jag där till slut med en riktigt välsmord hängbuk. Se den på film och på foto.

Hur bär man sig åt för att få en så imponerade hängbuk som drar iväg F-talet till makalösa 1,56? Säkerligen har bågen grundlagt sin finfina konditon med kraftfoder  men under sitt liv i frihet hade den frossat på märlor, i massor! För i hängbuken hade den  säkert tusen exemplar av de små liven, alla av samma storlek och samma bruna nyans. Enda undantagen i den fantasilösa kosthållningen var en liten spigg, en handfull vattengråsuggor och så förstås den ödesdigra 1001:a gråa och något större märlan, som dock aldrig kom närmare magen än höger mungipa... Foto över innehållet i bågens välsmorda krås.

Det är nog bäst jag skriver några rader om nätfisket som pågår i bakgrunden av filmen. För som det framgår så fiskar jag väldigt nära nätet och det är ju inte OK, eller? För att efter att nu så här i efterhand ha läst igenom reglerna (huvudfolder och bilaga) så hittar jag inget som uttryckligen förbjuder spöfiske intill nät, utan bara att den som är först på plats har rätt till platsen. Och enligt mitt sätt att definiera så var vi inte på samma plats för jag fiskade ju inte i nätet! Någon mer påläst får gärna förtydliga hur det ligger till egentligen med reglerna.

Oavsett hur det ligger till med regelverket, vet jag att nätfiskaren i fråga har sagt till bland annat Harry att det är helt OK att fiska intill hans nät, troligtvis "bjuder" han på det för då kan han med gott samvete komma och slänga i sina nät framför näsan på oss spöfiskare. Bjuda och bjuda igen helt enkelt, resonerar han nog, kan tänkas. Snacka om långnäsa för oss övriga tänker jag.

Om du har hängt med Lustfiskarna genom åren, kommer du kanske ihåg att det har förekommit ett par kustbågar här tidigare. Den ena fångade min tvillingbrorsa Kristian på sydkusten (länk) och den andra fångade jag här på Österlen (länk, scrolla ner till 18 augusti), i sällskap med Harry den gången också för övrigt.

Nästa gång hoppas jag på en öring. Det duger fint med en tunnis på F = 1,30 eller något liknande... Skitfiske!

12 juni: Juniöring

Fluga, dobb och spinn. Från finlirar-ytterligheten på ena sidan över till den mer rakt på sak utan krusiduller-ytterligheten på andra sidan och däremellan hybriden av de två: dobb.  Där har du dom 3 discipliner vi ägnar oss åt på kusten, som jag väljer att beskriva dom. Alla är dom lika goda, är väl bäst att tillägga.

Som säkert bekant så är det dobb som gäller för mig men det händer emellanåt att jag tacklar för spinn, till exempel nu under sommaren i min jakt på ljusskygga sommaröringar. Att fiska med dobb under dåliga ljusförhållanden tycker jag känns lite väl tillkrånglat, då jag är övertygad om att fisk som man stöter på under sådana förhållanden, är på hugget och därför gladeligen gapar över ett drag.

Igår var ett sådant tillfälle då jag inledde med dobb men när solen dalade bakom trädtopparna så åkte draglådan fram ur ryggsäcken.  I asken hittade jag ett grönskimrande Kutlingen som jag tyckte såg aptitligt ut och det tyckte åtminstone en av Österlens öringar också! Det fattades dock ett par centimeter till de femtio men det var en härlig fisk, oavsett. Filmad blev den också såklart. Länk.

22 maj: När besan blev till silver

Efter flera dagar med västlig vind så gjorde vinden plötsligt helt om till lördagen och började rulla in vågor mot den skånska ostkusten. Intressant tyckte jag och Rikard och eftersom vi råkade befinna oss på Österlen båda två, bestämde vi oss för att sammanstråla på kusten under sena eftermiddagen.

Vinden hade nu mojnat men spåren av den syntes klart och tydligt, i form av tunga dyningar och, dessvärre, även en hel del tång som flöt runt i vattnet och ställde till en del besvär. I vart och vartannat kast segade vi fast i tång men tur i oturen var att det oftast var i slutet av kastet och dessutom var det förvånansvärt ofta som dobben tog hela smällen, så det kändes givande trots allt.

Efter en timmes fiske krokade jag en besa som jag tog ett gammalt hederligt nackgrepp på eftersom jag hade håven liggande kvar inne på land. Jag hade ju bara tänkt ta ett par snabba kast innan jag hastade vidare för att hinna ifatt Rikard som hade gått i förväg, därför den icke fullständiga munderingen! Härligt med öringhugg så här i näbbgäddetider!

I skymningen var Rikard tvungen att kasta in handduken eftersom han hade annat som förpliktigade men jag bestämde mig för att stanna kvar och ge det chansen ordentligt.

Bara 10 minuter efter Rikard hade stuckit så högg ytterligare en besa, trodde jag, för den bjöd verkligen inte på mycket motstånd. Men ju närmare håven den kom, desto blankare blev den och väl i håven så var den en blanking! Imponerande! Se den drygt 4 minuter långa förvandlingen här.

F= 1,05 och vikten 2300 gram. En tjusig fisk.

Jag börjar bli mer och mer övertygad över att öringen har mycket svårt att låta bli och gapa när det kommer ett litet hjälplöst småkryp simmandes framför nosen på den. För i magsäcken hittade jag nämligen den något udda kombinationen en rejäl tobis och en liten märla, säkert inte ner än 7—8 millimeter kort. Själv fiskade jag med en liten orangeryggad grå fluffmärla och det var ingen tvekan från någon av öringarna över huruvida dom skulle gapa eller ej. Blankingen högg innan jag ens hade hunnit börja veva och besan högg i första vevtaget.

14 maj: Första näbbgäddan...

Det tog max fem kast innan den satt där: säsongens första näbbgädda. Yippiii...inte. Den nafsade först en gång vilket fick mig att hoppas på öring men när den sen högg igen och fastnade ordentligt så avslöjades identiteten snabbt av det smått spasmiska sprattlandet och den viftande näbben.

Näbbgäddan följdes snart av ännu ett hugg och denna gång var det betydligt mer tyngd och fart i fisken. Mycket riktigt, det var en fet liten "blänkare" som hade slukat streamern och som fick syna håvgarnet innan den fick friheten åter.

Tätt inpå land sög den i sig min lilla gråa Fluffmärla, besan som jag var 100 % säker på var en blänkare. För en så intensiv och lustiger dans bjöd den på, som helt förvred min skalle, så jag inte tvivlade det minsta på att nu var det äntligen dags för en fisk som man kunde släpa hem till spisen. Men när jag sen fick se fisken och då började tveka, så var det inte helt lätt att tänka om, något som höll på att kosta besan dyrt, riktigt dyrt.

Förlåt mig öringen att jag vände och vred på dig några gånger för mycket i håven och behandlade dig lite bryskt men, tro mig, det var för ditt eget bästa! Slutet gott, allting gott. Se öringen på film.

2:1. Det öring/näbbgädde-ratiot köper jag veckans alla sju dagar! Skitfiske!

29 april: Bornholm

Sista aftonen på Bornholm kokade vi fisksoppa. Fisken var en kolja.. Det enda alternativet till koljan var "en spik" men vi fick helt enkelt svälja vår stolthet och välja det minst dåliga av två dåliga alternativ, för man blir ju rejält hungrig av att leta efter öringar från morgon till kväll.

För visst sved det en del i min, Magnus, Fredriks, Klas, Rasmus, Rikards, Peters, Thomas och Jockes fiskesjälar, att sitta i Pyttegarden utanför Gudhjem och käka kolja. Det var absolut inget fel på soppan, tvärtom, den var smaskens, men det var allt en liten plump i protokollet det där med huvudingrediensens arttillhörighet.

Nej då, helt öringlösa blev vi inte vi men det var "miniblänkare" för hela slanten. Drygt 20 till antalet var dom och minst lika många missade hugg, vilket ju bara ytterligare bekräftar att det bara var smått, smått och åter smått som gapade över våra flugor. Miniblänkarna väger helt enkelt för lite för att kunna utgöra någon riktig motvikt i mothugget, varför kroken inte får något ordentligt fäste. Ett par sprattel, sen är det hela över, allt som oftast.

Det enda undantaget till miniblänkarna var en rejäl besa som jag tog på avslutningsdagen ett par timmar innan hemfärd. Inga bekymmer med motvikten där inte. Se den på film.

Vi hade riktigt fint fiskeväder med mest måttliga vindar och växlande molnighet. Undantaget var fjärde tillika sista dagen då det friskade i riktigt rejält från nordöst, men vad gör väl det när man befinner sig på en precis lagom stor ö! Det finns alltid fiskbart vatten någonstans på Bornholm på max en halvtimmes bilfärds avstånd. Suveränt.

Själv inledde jag sista dagen med ett pass i soluppgången på norra kusten men det tog inte länge innan vågorna blev alltför höga för att tillåta något effektivt fiske. Jag sökte mig därför upp i nordväst där det var ett härligt drag i vattnet och precis lagom hög sjö. Där avnjöt jag ett ett härligt avslutningspass med besan som pricken över i:et.

"Bornholm, Bornholm, Bornholm, du dejlige ferieö...". Vi syns nästa år igen!

Några foton: Rikard flugfiskar, märlor, havsöringkust, 3 fiskare.

Favorit i repris: Bornholm 2011 (klicka och scrolla till 4 april 2011).

23 april: Första kastet

Om det hugger i första kastet, hur stor är då sannolikheten att det inte hugger i något av fiskepassets resterande cirka 200 kast?

Jag vet inte riktigt hur man ska beräkna det men det känns ju högst osannolikt att min flygande start uppe i Blekinge, inte skulle få en finfin fortsättning. Nej, betydligt mer sannolikt då med 200 hugg än blott 1! Nåja, det är väl att ta i något men att mötas halvvägs, på 100, vore en helt OK kompromiss! Hybris. Härligt!

Jag stod och funderade över sannolikheter och annat mer eller mindre oviktigt, i nästan 200 kast, innan det äntligen var dags för hugg nummer 2. Det var när jag sent på kvällen återvände till startplatsen, vilken nu var slutplatsen, som det drog till bestämt i linan. Fisken drog i expressfart i sidled utan att visa sig och jag trodde ett tag att det var en blänkare. Men icke. Ännu en besa, något mindre än den första men även denna på väg att återfå sin skönhet.

Dagens första kast på film, i vilken sannolikheten för hugg är lika med 1.

Om några dagar åker jag och ett helt gäng förväntansfulla fiskare till Bornholm. Underbart. Knæk och bræk!

15 april: BLÄNKAREN 2012

Jag missade invägningen vid "Engelska bryggan" i Ystad kl 4. Men vad annat göra när fiskesuget är på topp och jag ingenting på vågen har att lägga? Jag fortsatte därför fiska med övertygelsen om att i nästa kast..

Men när jag vevade in sista kastet strax efter klockan 6 så var det bara att konstatera att det inte gick att tjata upp en öring idag heller. För jag fiskade och filmade, fiskade och filmade envist, enda till det var "low batt" på såväl kameran som mig själv.

Nej, sydkusten var tuff i dag, förvånansvärt tuff med tanke på att det var snudd på optimala förhållanden. Att inte ens lyckas hitta en besa när det blåser en måttlig pålandsvind, vattnet är precis lagom färgat och månaden är april, det är jag uppriktigt sagt mycket förvånad över!

Desto trevligare då att sundet var betydligt mer välvilligt, trots att vattnet var kristallklart och nästan stilla.

För det var på mina gamla hemmalokaler i sundet som jag inledde fiskedagen, i sällskap med min fiskekompis och kollega Rikard från min tidigare hemstad Lund. Det är sällan vi fiskar tillsammans nu för tiden så det var ju trevligt att det äntligen blev av och dessutom på våra gamla favoritställen i sundet. Det var smått nostalgiskt. Synd bara att Rikard inte kunde slå följe ner till sydkusten senare under förmiddagen, då han hade annat som förpliktigade.

Rikard visade vägen med en halvmeters besa, vilken han senare följde upp med en tappad miniblänkare. Däremellan hann jag med att haka fast i en riktigt fin öring som det var mycket nära att jag packade ner i kylväskan för vidare transport till sydkusten. Men det blev inte så för jag tyckte den var något smal och blänkte för lite. Så här i efterhand får jag nog skylla det saknade blänket på mina solglasögon och det där med att den var smal börjar jag också tvivla på, för det var en riktigt fin öring. Kanske var den bara naturligt lite slank!? Se själv filmen: C&R under BLÄNKAREN 2012

Hur gick det då i tävlingen? Ja, eftersom jag missade avslutningen så gick jag in på arrangör Anders DK:s fiskedagbok för att få reda på utfallet. Totalt 2 invägda fiskar fördelat på 182 antal fiskare — helt otroligt! Vinnare blev Gudjon Jonsson med en 2,82-kilos F= 1,21:a. Grattis!

Det är inte helt enkelt det här med kustfiske efter havsöring. Alls icke.

Övriga arrangörer av BLÄNKAREN 2012:  Fiske- & Sportboden i Ystad, David Altengård, Henric, Jonne och Anders S.

11 april: Snart dags för BLÄNKAREN 2012

Nu på lördag den 14/4 är det äntligen dags för årets upplaga av tävlingen BLÄNKAREN. Har du inte anmält dig så gör du det här. Du kommer vara i gott sällskap för det är hela 149 stycken som har anmält sig i skrivande stund. Fantastiskt!

Själv planerar jag en heldag på sydkusten och det ska bli härligt att få återse mina gamla hemmavatten. Vädermässigt ser det riktigt lovande ut med sol och sydliga vindar så det kommer alla gånger bli en helt underbar dag vid havet.

Vi syns vid invägningen vid "Engelskan" klockan 16.00 på lördag, om inte tidigare under dagen förstås.

1 april: Fishing with Sergiy

Yesterday I went fishing with Sergiy from Ukraine. He is a new business partner to me and my collegues at Eurofins and he was now visiting us for a couple of days. As being a true and dedicated fisherman, Sergiy had, prior to visiting us, investigated if someone at Eurofins could take him out fishing. That is how me and Sergiy first got in touch. A serious planning to go fishing soon started.

From planning to action. On our day of fishing a strong icecold wind was blowing from the north... Not what one could hope for but, take it or leave it, we reasoned. This was our only chance to go fishing and since Sergiy had never seen the beatiful scanian coastline, neither been fishing for seatrout, there was really no turning back now. I told Sergiy that I could find us some fishable water and that it was good enough for me and he agreed. So, off we went.

We had do drive far down to the southeast to escape the high waves that were pounding the eastern coastline of Scania. Just according to plan, we found some fishable water but there was certainly no escaping the wind. Except behind some rocks on the shore, where we had our coffee breaks, during which we also tried some Ukrainian delicacies that Sergiy had brought along.

I was hoping for some beginner´s luck for Sergiy, since I think catching a nice fish,  would have been the perfect ending to his Sweden visit. We gave it a good try, but it was simply too hard to find a trout today. Well, we both found ourselves a new fishing buddy and that is not too bad either. Welcome back Sergiy, anytime!

28 mars: Vindöringen

Först blåste det något så förbannat och sen blåste det ännu mer. Och någonstans mitt i så nappade en öring. Ungefär så kan man sammanfatta dagens fisketur.

Eller så kan sammanfatta det hela med följande foto och genom att titta på denna filmsnutten.

19 mars: Öland

Det var fem år sedan jag träffade Öland senast och tre år sedan jag träffade Pelle och Yatzi. Men nu var det dags igen, för gemensamt fiske i dagarna två på solen och vindarnas ö. Härligt!

Dag 1 inledde vi uppe i nordöst, då den gamla sjön dundrade in allt för hårt på västsidan för att vi skulle vilja mäta våra krafter med den. Idag hade vinden dock mojnat ordentligt och dessutom vridit över på en mer västlig bana. Det bådade gott inför fortsättningen.

Det är sällan man ser några öringar visa sig under vinter och vår men idag var undantaget. Tätt inpå land på bara 20 meters avstånd gick en mindre öring upp och visade sig i ett head and tail-vak. Så lugnt och fint vakade den, att jag inte brydde mig om att avbryta det pågående kastet för att snabbt lägga ett nytt i öringens väg. Varför skulle jag, för jag var ju säker på att jag hade gott om tid och därför skulle ta den i nästa kast!

Men... när det väl var dags för öringen att enligt mig gapa över min fluffmärla, så stod den inte att finna. Eller så valde den helt enkelt att inte hugga. Jag tvivlar men vad vet väl jag om det.

Foto: Jag fiskar i nordost.

Dag två bjöd på helt underbara förutsättningar, med solsken och en sydvästan som satte fart på Kalmar sund på ett mycket inbjudande sätt. Vi checkade ut tidigt och begav oss söderöver längs med västsidan med ideliga stopp för att prova fiskelyckan.

Men trots helt suveräna lokaler, så lyste "pricken över i:et" envist med sin frånvaro.  Det var först efter lunch som en av sundets silvriga skönheter behagade visa sig.

Tätt inpå land bet den på och sällan har väl en undermåttig öring känts så härlig som denna för den var sannerligen hett efterlängtad, min allra första ölandsöring! Fångad på film blev den också. Länk.

Pelle knäppte dessutom ett foto på öringen.

På nästa stopp hittade jag återigen fisk, två gånger om, men ingen av dom lyckades jag kroka. Enda trösten i sammanhanget var att dom såg ut att vara undermåttiga båda två.

Totalt sju stopp blev det innan vi nådde bron under sena eftermiddagen, där 2-dagarsfisket avslutades och hemfärden påbörjades.

Liksom senast då jag var på Öland (länk),  bodde vi i Grankullaviks fritidsby (länk) längst uppe i norr, där stugvärden Birger såg till att inget oss saknades och dessutom bjöd på fisketips och en mängd spännande historier från förr.

Under ankomstkvällen i stugan gästade vi av ölandsprofilen Lasse Karlsson, tillika Pelles fiskekompis sedan länge, som bland annat berättade om sina och med fleras ambitioner och arbete med att återställa ölands sportfiske till dess fornstora glans. Läs mer om det och mycket annat på Ölands trolling- och sportfiskeklubbs hemsida.

Öland, jag återvänder snart igen. Det kommer inte dröja fem år kan jag lova, därtill är din skönhet och storslagenhet alltför lockande. Kanske, kanske, kan du då tänka dig att inte bara bjuda på vind och sol, utan även en riktigt fin öring! Du kan väl åtminstone fundera på saken? Yatzi skulle säkert bli glad han också, för han såg allt lite besviken ut över att varken jag eller Pelle gav honom möjligheten att visa prov på sina färdigheter som fiskapportör. På återseende alla tre. 

4 mars: Tur OCH bonnatur på premiären.

Ibland har man tur och ibland än mer tur, eller bonnatur rätt och slätt, om du så vill. Igår, under säsongspremiären, var det exakt vad jag hade: ren och skär bonnatur! Jag hade till och med mer tur än vad jag förtjänade.

För redan innan jag drog iväg första kastet, upptäckte jag att jag hade problem med rullen. Hur jag än försökte ställa in slirbromsen så slirade den alldeles för lätt. Konstigt tänkte jag. När jag synade rullen närmare så upptäckte jag att alla mina cirka 250 meter flätlina låg och slirade på spolen. Helt otroligt!

Nog har jag hört att man alltid ska lägga lite nylonlina i botten på spolen men det har jag avfärdat som smått nojigt, för inte kan väl plötsligt flera hundra meter lina plötsligt få för sig att börja slira. Jodå, det kan den visst det! Konstigt är det hursomhelst för det funkade ju hur bra som helst hela förra säsongen.

Jag löser problemet genom att dra iväg ett jättekast och därefter hålla fast linan på spolen samtidigt som jag vevar på de första varven för hand, innan jag tar till veven och snurrar på resten av kastet, stenhårt. Härligt, nu sitter linan fast på spolen en gång för alla. Det är åtminstone vad jag tror...

Det är en solig och fin premiärdag, med lite gammal sjö som rullar in och bryter fint precis inne vid strandkanten. Vattnet känns ordentligt svalt, 3—4 plusgrader skulle jag uppskatta det till, någon termometer fick jag inte med mig men det ligger säkert där nånstans. Vänsterfoten har närkontakt med det blöta och kalla, för vadarna har tydligen sprungit läck på babord sida. Hmm, det har tydligen hänt både det ena och det andra med utrustningen under den långa vinterdvalan.

Jag drar iväg ett kast längs med land och plötsligt sitter den där i andra änden av linan: premiäröringen! Härligt! Med ens går öringen upp och visar sig i ett hopp och jag ser då att den är såväl blank som hyfsat stor. Pulsen rusar i takt med öringen!

Öringen stretar emot bra under hård press men så plötsligt: linan slaknar men ändå inte! Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad som hänt. F-n, linan har börjat slira på spolen igen! Rullen är satt ur spel. Vad göra? Panik! Enda trösten i sammanhanget är att flugan ser ut att sitta stadigt i mungipan och att jag hann köra öringen ganska hårt innan rullen havererade.

Det finns inget annat alternativ än att helt enkelt låsa fast linan på spolen med fingrarna och därefter spola på linan genom att vrida spolen, ett kvarts varv åt gången, gång efter gång efter gång efter... Jag inser snart att det vore ganska så praktiskt att kunna göra jobbet med den där vinklade mojängen på sidan av rullen istället. 

Även om öringen är trött och mest simmar i bågar, så är det otroligt svårt att sätta så pass mycket press på den så att jag ska kunna vända den med nosen mot mig och den väntande håven. Och för varje gång den lyckas dra iväg några meter så känns det som en hel evighet innan jag har vunnit tillbaka linan på rullen. Fingrarna värker.

Jag överväger att helt enkelt lägga spöet åt sidan och hala in firren med händerna men det vore alltför riskabelt. Det är ju trots allt en stadig bit och även en kortare rusning skulle vara svår att hantera, utan en dämpande spötopp. Skulle inte 0,25-tafsen knäckas så skulle säkert flugan tappa sitt fäste. Helt säkert.

Efter många om och men kommer så äntligen öringen glidande över håvkanten. Vilken otrolig glädje och lättnad!  För visst skulle det svidit rejält att ha mist den här fina fisken på grund av att jag var för bekväm för att åtgärda problemet med rullen. Jag har ju trots allt såväl extraspole som extrarulle med mig så jag kan inte förstå varför jag inte bytte med en gång. Det är lätt att vara efterklok. Bonnaturen räddade mig, tack och lov.

F= 1,10 och vikt=2,3 kg. Vilken tjusig fisk! Foto 1. Foto 2.

När jag sent omsider återigen beträder havet så hänger det en ny rulle under spöet. Flugan är dock den samma: en rosa Fluffmärla. Per omgående hittar flugan ytterligare ett par bitvilliga öringar. Blanka och hoppvilliga dom också men undermåttiga båda två.

Rosa är vinterns färg. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att öringen har svårt att motstå en rosa fluga då det är rejält kallt i vattnet. Idag testade jag i och för sig bara rosa men det beror på att jag är övertygad sedan tidigare!

Det här med rosa är inget jag själv kommit på, utan något jag noterat på diverse fiskesajter och i tidskrifter och sen provat på och lyckats bra med i mitt eget fiske. Främst är det danskarna som snackar om rosa flugor och det är bara att konstatera att danskarna har koll på det här med flugor för kustfisket. Dom har ju ett flertal mönster med rosa i, vilka rekommenderas till framförallt forårsfiskeri, som dansken själv skulle uttryckt det. Pattegrisen torde vara den mest kända.

Vad hände med hjälmkameran? Den fick stanna hemma idag då jag hade så mycket annat att ha koll på inför premiärfisket. Det lyckade jag inget vidare med, kan jag nu konstatera. Men kanske var det lika bra att kameran var hemma, så man slipper beskåda eländet med rullen! Men å andra sidan, med tanke på att det slutade väl, så hade det förstås varit härligt att ha fångat fadäsen på film. Tjugo minuters skrattfest hade det nog blivit. Vi får skratta en annan dag istället.

Säsongen är igång, med en riktig rivstart. En mycket sen sådan men en rivstart likväl.

10 januari 2012: Kanarieöarna.

"No speak english", svarar skepparen då jag försöker inleda ett samtal med honom, då vi träffas i lobbyn på mitt hotell, dit han kommit för att hämta mig inför dagens fiske.

"No habla espanol", replikerar jag och därmed har vi inlett en tystlåten fiskedag tillsammans.

Det enda som bryter tystnaden under bilfärden mot hamnen i Puerto Rico på Gran Canarias sydkust, är skepparens telefon som har en tjutande slirbroms som ringsignal! Jag skrattar gott åt ljudet och när han en stund senare missar ett samtal, skojar jag till det genom att säga:

"You lost the fish"!

"Lost the fish", säger han och skrattar även han.

Jag hade hoppats kunna fråga ut honom lite om det stundande fisket, för det är sannerligen inte mycket jag vet. Faktiskt inte mycket mer än att vi ska ut med en större motorbåt som under högsäsong, det vill säga inte nu under vinterhalvåret, nästan uteslutande satsar på svärdfisk och tonfisk  men nu under vintern är det mest bottenfiske som gäller, men efter vilka arter har jag ingen riktig koll på. Bilderna i broschyren på hotellet visade bara några skrytbilder på tonfiskar och svärdfiskar, men några såna förväntar jag mig inte få se idag. Oavsett, så kommer säkert dagen bli ett riktigt äventyr, alldeles säkert.

Jag och mina 10-talet medfiskare äntrar skepparens båt White Marlin och snart styr vi kosan rakt ut till havs. Under de drygt 20 minuter vi puttrar på har vi en större vobbler och plastbläckfisk på släp, med en förhoppning om tonfisk förmodar jag.

Vi ankrar upp och får oss varsitt kraftigt haspelspö i näven. Med några få engelska ord och gestikulerande får vi klart för oss att vi ska fiska ungefär 1 meter över botten. Det tar en bra stund att släppa ner det stora blysänket till botten, vilken uppskattningsvis befinner sig ett 30-tal meter under båten. Ovanför sänket har vi ett par enkelkrokar, vilka vi tacklar med fiskstrimlor.

Det hugger så fort sänket slår i botten! "Nafsar" är väl i och för sig en mer korrekt benämning, för det är bara "babies" som skepparens hjälpreda uttrycker det, så små att det är nära på omöjligt att kroka dom. Men definitivt stora nog för att vittja krokarna och det gör dom på nolltid. De få vi lyckas kroka, strimlar skepparen upp till mer bete men några tacklar han upp på något kraftigare spön, för att försöka lura havets betydligt större fiskar till hugg. Även de söker vi vid botten.

Småfiskarna forsätter hugga som besatta och att ständigt bli bestulen på betet, blir snabbt en smula tröttsamt och tråkigt rent ut sagt. Men man vet ju aldrig när det gäller fiske så det är bara att envist fiska på. Tålamod är en fiskares bästa vän.

Spänningen infinner sig dock plötsligt då slirbromsen morrar till på ett av skepparens spön, varpå han kommer rusande och drar till för Juan Carlos och fosterland. Spöet spänns upp i en kraftig båge. Fast fisk!

"You", säger han och pekar på mig och därefter på spöet. Jag förstår att han vill jag ska ta spöet och det behöver han förstås inte säga två gånger.

Jag fattar spöet och skepparen springer och hämtar ett "fighting-bälte" som han spänner runt midjan på mig.

Jag har ju sett på TV hur det ska gå till så det är bara att sätta spöbutten i hålet på bältet och därefter hala upp fisken genom att ömsom pressa uppåt, veva neråt, pressa uppåt och så vidare. Ungefär som att veva iland en jättebesa, bara något mer brutalt och vertikalt.

Fisken spänner emot hyfsat men sakta men säkert kommer den närmare ytan. Skepparen lyfter upp fisken i båten som ser ut som något mellanting mellan en rocka och haj.

"10 kilo angel shark" säger skepparen. "Nice fish", säger jag. Tydligen inte nice nog för att ätas för den hamnar i det blöta igen. Foto.

Nästa hugg på ett av skeparens spön är av det betydligt tyngre slaget. En av mina medfiskare får nu fatta spöet. Efter en lång och seg kamp kommer en stor rocka mot ytan.

"100 kilo sting ray", säger skepparen efter att den har fått friheten åter. Killen som pumpade upp den är rejält mör och skrattar och pustar om vartannat. Foto.

Några mindre hajar och rockor följer därefter innan det är dags för monstret i djupet att sluka en av våra betesfiskar! Tre man provar på att tampas med fisken utan att dom lyckas rubba den från botten.

"A monster fish, too big to catch", säger plötsligt skepparen och kapar helt sonika av linan!

"150—200 kilo sting ray" utvecklar han senare och det finns ingen anledning att argumentera emot. Det hade dock varit roligt att få se en skymt av den.

Väl tillbaka i hamn under sena eftermiddagen så ser vi att besättningen i vår grannbåt minsann har lyckats fånga tre fina tonfiskar. Tydligen var det inte så hopplöst att hitta en tonfisk som jag hade fått för mig! En känsla av att jag suttit i fel båt hela dagen infinner sig plötsligt... Men, även i fel båt har jag fått uppleva ett riktigt äventyr och det är jag förstås helnöjd över.

Hasta la vista!

--------------------------------------------------------------------------------

Tidigare års aktuella händelser hittar du under Fiskerapporten