upp

Augusti 2009

 

 

maj, juni, juli, augusti, september

 

22 augusti: Österlen        Totalt 2 rapporter (scrolla nedåt).

För ovanlighetens skull visar sig DMI:s prognos vara fel. Vinden blåser från nordväst istället för prognosens väst/sydväst, vilket medför att strömmen kommer från norr, vilket i sin tur medför att de 14—15 graders vattentemperatur jag hoppats på, istället är närmare 20 grader.

Men inget är ju omöjligt har jag hört, tänker jag när jag sitter på stranden och spanar efter fisk samtidigt som jag rotar i dragasken. Inga fiskar syns dock till men ur dragasken fiskar jag däremot upp ett gammalt gult/rött Toby Coast som jag tycker ser giftigt ut, vore det inte förstås för den lite väl skrikiga färgen.

Jag plockar fram brynet och snart nog har draget fått en en betydligt mer passande framtoning för en finvädersdag som denna. Knappt något av det röda återstår och en hel del av det gula har även det strukit med. En klockren tobisimitation. Dags att fiska!

Jag beträder havet med buller och bång då jag halkar till bland strandstenarna. "Vilken lyckad start på dagen" hojtar jag till min för mig obekanta fiskegranne en kastlängd längre bort. Han skrattar och säger att det är halt "det där gröna" på stenarna. Jag kan inte annat än instämma.

I första kastet, efter blott ett par vevtag, sitter den där: den efterlängtade sommaröringen! Jag blir så paff så jag håller på att sätta mig på arslet ännu en gång. Helt otroligt — när allt känns fel så blir det ändå rätt! Halvt rätt åtminstone, för det är inte direkt någon bjässe jag hakat fast i utan istället en pigg liten krabat som saknar dryga halvdecimetern till halvmetern. Tur för dig, för annars hade jag gladeligen släpat hem dig och slängt upp dig på grillen och skrutit inför hela familjen!

Ett par öringar visar sig i ytan under tidiga kvällen men därefter avtar all aktivitet. Jag spanar resultatlöst efter vak samtidigt som jag står och förbannar den höga vattentemperaturen.  Tillbaka på ruta ett med andra ord. Inspirationen försvinner någonstans bland tankebanorna. Det har blivit hög tid att åka hem.

/Johan Häkkinen, 23 augusti 2009

 

30 augusti: FF, kort och gott.

—"Har du prövat flue", frågar min danska fiskegranne. Frågan föranleds av att vi sett några öringar visa sig i ytan och tillsammans har vi  försökt lura dom att hugga på våra plåtbeten, under åtminstone ett par timmars tid. Halv fem var jag på plats, nu är klockan strax innan sex och en ny dag är på god väg att se sina första solstrålar.

—"Nej", säger jag. Varför inte, står jag och funderar över något senare. Helt enkelt för att lokalen enligt mig är en typisk spinnlokal med relativt djupt vatten och dessutom visar sig oftast fisken på långt avstånd, ute bland de stora vattenvidderna, där en fluga känns hopplöst fjuttig att fiska med. Ytterligare dessutom så var vaken vi tidigare såg av den plaskiga typen, varför jag dömde ut dem som hopplösa fall. Jag vet inte riktigt vad fisken som plaskar håller på med egentligen, men att de skulle födosöka betvivlar jag starkt.

Många kast och ytterligare några plaskande öringar senare upptäcker jag att tätt inpå land sprider sig vakringar av en betydligt mer intressant typ, nämligen från fisk som går upp och vänder precis i ytan. Vågorna avslöjar att det är fiskar av åtminstone hyfsad storlek och att de födosöker betvivlar jag inte det minsta. Fiskefrossan gör sig påmind.

Att försöka finlira med en stor plåtbit inne bland tångskogen är inte att tänka på, speciellt inte en finvädersdag som denna med nästan stilla och kristallklart vatten. Nej istället blir det en liten diskret brun Fluffmärla, presenterad släpandes efter en 15 grams kastdobb.

Flugan skär rakt genom de utdöende vakringarna upprepade gånger men inte så mycket som ett litet nafs. Hmm, det var som själve....vilka otroligt kräsna öringar som inte ens vill gapa över en Fluffmärla! Hugget låter till och med dröja på sig så länge att jag så smått börjar stämpla även dessa öringar som hopplösa fall. Men, så plötsligt, som en blixt från en klar himmel, spänns spöet upp i en härlig båge! Fast fisk!

Några minuters plaskande och stångande senare hamnar öringen i håven. Något lekfärgad och smal ser den ut att vara och dessutom med nöd och näppe lovlig, vilket får mig att tveka en stund innan jag trots allt bestämmer mig för att knacka den i skallen. Fluffmärlan sitter stenhårt förankrad i ena mungipan. Ingen tvekan i hugget där inte. Senare vid rensningen visar det sig att magen är helt tom —  märkligt.

Halvmetern blankt och vikten 1300 gram ger öringen ett avrundat Fulton-värde på blygsamma 1,05. Det ska bli spännande att se hur den smakar grillad.

Fluffmärlan forever! FF, kort och gott!

/Johan Häkkinen, 31 augusti 2009

  

 

[upp]