upp

April 2009

 

 

mars, april, maj

11 april: Östkusten        Totalt 4 rapporter (scrolla nedåt).

Senast jag träffade Harry och havet var för en månad sedan, under BLÄNKAREN 2009 (min rapport). Återseendet bjuder på ungefär samma upplägg som då, med vackert väder och Harry hojtandes över en blank öring som hugger när jag minst väntar mig det!

Vi fiskar runt en smal udde, där havet rullar in med precis lagom kraft på vindsidan, medan det på läsidan är betydligt mer stillsamt. Vindsidan är det givna valet, vore det förstås inte för allt det ålgräs som svävar runt bland vågorna. Min enkelkrokade streamer stör det dock inte nämnvärt, värre är det för Harrys trekrokade drag som irriterande ofta segar fast.

Vi ger vindsidan en rejäl chans innan vi går de få stegen tvärs över udden för att prova läsidan. Min inspiration minskar vid åsynen av den nästan blanka ytan, medan Harry är övertygad om att öringarna är på plats, om inte just nu så åtminstone vilken minut som helst. Jag tror det när jag ser det, tänker jag och snart nog sitter jag på torra land med kaffekoppen i näven.

Harry hojtar till! Bågen på spöet avslöjar att det är fast fisk. Helt otroligt! En blank 55-centimeters hamnar snart i håven, för vidare transport upp på landbacken.

Tydligen var den inte så tokig ändå läsidan.. Jag ger den chansen igen men inte ens med facit på hand lyckas den skänka mig någon inspiration. Snart nog är jag tillbaka på vindsidan.

Jag hojtar till! Strax utanför strandstenarna kommer det efterlängtade hugget, så försiktigt att jag först tror det är stenarna jag hakat fast i, men i nästa sekund krokar öringen sig själv och går till väders i ett högt hopp!

Öringen är blank och fin men tyvärr saknas några centimeter till de lovliga femtio, visar det sig då jag beundrar den i håven en stund senare.

Ytterligare tre hugg och lika många återutsatta öringar följer i rask takt, innan huggsexan klingar av. Samtliga har uppnått den lovliga längden men nu är det silverblänket som saknas. Den fjärde tillika sista öringen hade för övrigt lyckats med konststycket att kroka sig i ryggen — månne en påminnelse om att näbbgäddorna snart är här..!

Harry demonstrerar läsidans förträfflighet genom att kroka en mindre blänkare som sätts tillbaka för att växa till sig.

Idag fiskar vi på Harrys hemmakust, vilken snart även kommer vara min hemmakust. Husköp och lägenhetförsäljning har ockuperat all min lediga tid på sistone, men jag börjar nu kunna ana en ljusning på fiskehorisonten. I slutet av juni går flyttlasset från Lund till Kristianstad och då, allra senast då, hoppas jag kunna få ordning på mitt fiskeliv igen.

/Johan Häkkinen, 15 april 2009

 

19 april: Proppen ur i sundet!

Aldrig har jag väl sett så lågt vatten i sundet. -51 centimeter för att vara mer exakt , enligt SMHI, vid lunchtid. Det är väl den senaste tidens ostliga vindar som blåst ut allt vårt vatten långt ut på Atlanten antar jag, eller så är det helt enkelt någon som dragit ur proppen.

Det är en märklig känsla att vada förbi sina vanliga fiskeplatser och lägga kasten över helt nya platser.

Nya platser eller ej, närmare en öring än ett bestämt hugg kommer jag inte idag. Men det kan lika gärna varit en gigantisk näbbgädda som var framme och bet i flugan, för visst är dom här — är det inte underbart så säg...!

Bättre fiskelycka hade Bengt Pettersson, som efter att först ha inspekterat och avfärdat sydkusten, därefter gjort likaså med östkusten för att till slut hamna på västkusten, där han tog några miniblänkare, ett par besor och, pricken över i:et: en näbbgädda.

En för mig vid namn icke känd flugfiskare höll oss sällskap och han tog en fin öring på gott och väl halvmetern men tydligen hade den inte det rätta blänket och hullet. Jag hade annars tippat den som en given blänkare där jag satt på stranden och såg den hoppa så vackert i solblänket.

/Johan Häkkinen, 20 april 2009

 

24 april: Den vilda jakten i sundet!

En halvtimme innan solnedgången vadar jag mig i position. Liksom senast (19/4) är positionen ovanligt långt ut för det är fortsatt lågvatten i sundet. Inte fullt så lågt som förra helgen dock men -37 cm var det vid 18-tiden enligt SMHI.

Några spridda vak och stjärtfenor syns vifta till i ytan men de ser alltför försiktiga ut för att lyckas skapa någon riktig fiskefrossa. Näbbgäddor förmodar jag, jag såg ju er redan förra helgen så ni har säkert invaderat hela sundet vid det här laget. Kanske är där någon id också. Men självklart kan jag inte låta bli att fiska på vaken. Inget händer.

Precis när solen håller på att släpa sig ner bakom Danmark så tilltar ytaktiviteten och nu drar det även till då jag låter den silver/gröna Snapsen dansa fram i närheten av ett vak!  Ett frenetiskt sprattlande tar vid. Vad f-n... en näbbgädda hinner jag tänka men när fisken börjar simma i sidled känner jag att den kanske trots allt är något för tung för att var en näbbis.

Glädjande nog är det heller ingen näbbis utan istället en av sundets otaliga miniblänkare som har nappat. Hmm....kanske är det trots allt en hel del öring bland vaken, som helt klart har ökat i antal i takt med att solen släpat  sig allt närmare horisonten. Fiskefrossan sätter in på allvar. Snart är det nog dags för dom riktiga tungviktarna att äntra scenen! Jag står här och väntar på er.

Ett missat hugg följer innan jag plötsligt ser fem, tio, fiskar komma simmande i ytan, rakt mot mig i högsta fart. De väjer undan och fortsätter vidare in mot land. Va f-n.., är det öringar som jagar tobis eller vad är det frågan om!? I nästa sekund, i kölvattnet av de plogande fiskarna, ett plask lika mäktigt som vore det beskrivet av en riktig storljugare till fiskare..! Vattnet stänker flera meter upp i luften!

Pulsen skenar och tankarna far kors och tvärs genom huvudet! En gigantisk öring, vad annars!?  Men innan jag hinner dra iväg Snapsen så har mitt hjärnkontor hunnit identifiera jätteplaskets verkliga upphovsman. Jag spanar ut över vattnet. Plötsligt dyker det upp, på drygt hundra meters avstånd: sälhuvudet! 

Sälen måste simmat i u-läge otroligt långt eftersom den tydligen inte hade koll på mig, lika lite som jag hade koll på den. Men i allra sista stund, på bara tio meters avstånd, upptäckte den mig och avbröt jakten med en 180-graders sväng. Helt makalöst! Vi är nog lika förvånade och chockade båda två! 

Stendött. Jag fiskar gott och väl en timme efter sälattacken men det är hopplöst. Något enstaka vak är allt jag ser till men inte ett enda hugg. Förbannade sälskrälle! Men tack ska du ha ändå, för den häftiga upplevelsen du bjöd på.

 /Johan Häkkinen, 24 april 2009

 

26 april: Morgonfiske i sundet.

Sydkusten blev till sundet  Gårdagens friska sydostan ville inte avta alls så mycket som jag tänkt mig, varför oron över alltför tuffa förhållanden på sydkusten fick mig att fega ur och välja sundet istället.

Fyra näbbgäddor och en miniblänkare. Det var förvånansvärt lite aktivitet trots att jag var på plats tidigare än tidigt och hyfsat fart på vattnet var det också. Lågt och klart vatten var det visserligen även fortsättningsvis men vattentemperaturen 10 grader borde passat öringen alldeles utmärkt, men det är förstås inte jag som bestämmer. Kanske är det den senaste tidens enformiga väder som har tråkat ut öringarna och fått dem att stå och sura någonstans, långt utom räckhåll och smått apatiska. Nej, ett rejält väderskifte är nog vad som behövs för att få fart på fisket och det är bara att hoppas det infinner sig innan vattentempen stiger så mycket mer.

Eller är det kanske skifte av kust som behövs? Harry fångade ju som kanske bekant en 5,1-kilos häromdagen borta i öst så det är väl bara att åka dit och hala upp en för mig också...

Harry är förstås Harry. Det vore intressant att tvångsförflytta  honom till sundet och låta honom fiska här 5—6 dagar i veckan istället för hemmavid och se vad han skulle kunna åstadkomma. Hur många miniblänkare skulle han fånga innan den första lovliga biter fast? Han har ju en något mer "kasta långt och rakt ut"-filosofi än vad till exempel jag har och det vore mycket intressant att se om det skulle kunna ge utdelning även här. Själv har jag inga omedelbara planer på att skola om mig.

Jag skulle helt klart kunna vänja mig vid att inleda veckans alla dagar med ett par timmars morgonfiske. Det är riktigt trevligt att få uppleva hur naturen vaknar till liv och sitta och dricka sitt morgonkaffe, lyssnandes till strandskatornas pipande, knölsvanarnas mäktiga vingsus och ejdrarnas knorrande. Lite rulltjut hade förstås också passat in alldeles utmärkt i sammanhanget.

Några (klickbara) foton:

   

 

/Johan Häkkinen, 26 april 2009

 

     

[upp]