upp

27 mars 2008: 2 meter utebliven information

[föregående]  [nästa]

Jag slutar veva strax innan dobben når spötoppen, varpå jag låter den sjunka och dra flugan ner mot botten. Därefter drar jag upp hela ekipaget mot ytan med en lång svepande rörelse med spöet. En inbiten flugfiskare skulle förmodligen benämna manövern för ett så kallat Leisenring-lyft men när den utförs med ett haspelspö vet jag inte riktigt vad den kallas. Jag lånar termen, tills vidare.

Flugan avtecknar sig tydligt mot den tångbeklädda bottnen när den kommer simmande mot ytan, innan den plötsligt försvinner i en virvel! Med spöet pekandes till höger snett bakom mig drar jag till så gott det går, vilket resulterar i ett mothugg lika kraftfullt som om det hade satts in med en tandpetare.... Men kroken är vass och trots det mesiga mothugget, får den fäste, men inte bättre än att öringen lossnar efter några sekunders plaskande. Snopet OCH häftigt! Hade det varit en öring av större format hade jag säkert inte tyckt det var annat än snopet men eftersom öringen såg ut att vara runt halvmetern lång, så bjuder jag på häftigt, även om det förstås aldrig är vidare häftigt att missa hugg.

Anders DK lurar många öringar till hugg men det är även slående många som nöjer sig med att simma efter och titta på hans Snaps-drag och andra plåtbeten, vilket förmodligen får honom att utbrista någon väl vald dansk fras – hver gang. Hans många efterföljare har stärkt mig i min övertygelse om att fenomenet med efterföljare är något som mest "drabbar" spinnfiskare och inte mig som presenterar ett litet förföriskt lockande alternativ för öringen, i form av till exempel en Fluffmärla. Halvt om halvt på skämt uppmanade jag därför honom häromveckan att börja fiska med dobb så han kunde lura öringarna till hugg långt innan deras tvekan att hugga får dem att bli efterföljare! Han gav mig delvis rätt men replikerade även att fiskar man alltid kastet hela vägen in så kommer man upptäcka följare, oavsett om man fiskar med spinn eller fluga. En flugfiskande kompis till Anders med liknande erfarenheter gav hans uttalande lite extra eftertryck. Hur gjorde jag, frågade han?

Jag blev förstås nyfiken och började fundera på om huruvida jag verkligen ger mig chansen att upptäcka eventuella efterföljare eller inte. Svaret blev nej eller åtminstone ett nja. När dobben når spötoppen lyfter jag linan rakt upp och laddar för nästa kast, vilket gör att jag går miste om ungefär två meter information, jämfört med den garvade spinnfiskaren som vevar betet ända fram till spötoppen. Vad är väl två meter i ett milsvitt hav kan man tycka, men när det gäller att upptäcka eventuella efterföljare kan det förstås göra hela skillnaden.

Hur ska man tolka fenomenet med efterföljare? För enkelhets skull benämner jag samtliga öringar som jag ser framför fötterna för efterföljare, utan att förstås veta om de verkligen har följt efter eller bara råkat upptäcka betet väldigt sent i infiskningen. 

Är efterföljaren en  huggvillig öring som genomskådat bluffen men som av ren nyfikenhet följer "det lilla konstiga föremålet"? Främst ett finvädersfenomen således – eller?  Hjälper det då kanske att byta till ett mindre och mer diskret bete som smälter in bättre i omgivningen? Idag är det fint väder men långtifrån något finväder, solen gassar visserligen, men det skvalpar hyfsat och vattnet är något färgat. Jag bytte fluga till storleken mindre men det gav inget men det behöver å andra sidan inte betyda något eftersom jag stack öringen rejält och kanske var den ensam på lokalen?

Eller är följaren kanske en öring som inte är det minsta sugen på att äta men som av ren nyfikenhet förföljer och emellanåt även låter sig lockas till hugg, till exempel genom ett så kallat Leisenring-lyft? Finns det fler möjliga förklaringar till fenomenet? Förmodligen. Vid havet finns inga sanningar, åtminstone inga utan modifikationer.

Jag fiskar av lokalen snabbt ytterligare en gång innan jag ger mig ut på långvandring i jakt på ofiskat vatten.  Jag hittar det jag söker men tyvärr även ett par nät som ligger i strandkanten i midjedjupt vatten. Nog är jag van vid att nätfiskarna fiskar tätt inpå land, alldeles för tätt enligt mig, men det här tar ändå priset! Är näten på villovägar? Förmodligen antar jag och knallar ut för att syna dem lite närmare. De visar sig vara ordentligt utmärkta, ser rena ut och ligger väl utsträckta. Inga öringar syns dinglandes i maskorna, vare sig besor eller blänkare. Bra det. Inga som helst tecken på övergivenhet men märkligt är det allt – det här måste undersökas mer noga!

Senare på kvällen ringer jag nätens ägare och frågar honom om han har koll på sina nät och visst har han det, de ligger exakt på rätt ställe säger han. Så sent som för några dagar sedan berättar han sig ha vittjat maskorna på en 4,8-kilos blänkare och rekordet är en 9-kilos – en höstöring för ett par år sedan. Ja jisses, det hade varit något att tampas med! 

Inga fler hugg idag och inte heller några fler efterföljare. Fisket var trögt, förvånansvärt trögt med tanke på de till synes goda förutsättningarna, med ett undantag: strömmen! Den gick från norr till syd och det är sällan bra, har jag en känsla av, vilket även de flesta medfiskare jag springer på, vittnar om. En ursäkt så god som någon, den tror jag stenhårt på!

Två meter utebliven information – kan det verkligen vara hela förklaringen till att jag ytterst sällan ser några följare, fram till idag vill säga? Delvis JA, tror jag, men att det skulle vara ett lika vanligt fenomen för mig som dobbfiskare som för spinnfiskarna tvivlar jag dock på, då jag är övertygad om att en liten fluga bättre lockar till hugg, när den väl upptäckts och väckt öringens nyfikenhet. Jag undrar dock hur många efterföljare jag egentligen har missat under alla mina tusen och åter tusen kast på kusten? Vem vet, men genom att vara betydligt mer observant i fortsättningen hoppas jag kunna få en uppfattning om hur vanligt fenomenet är, i mitt fiske. Fortsättning följer. 

/Johan Häkkinen, 28 mars 2008

[upp]