upp

7 mars 2008: Sundet

[föregående]  [nästa]

Några timmars fiske har fört mig drygt en kilometer norrut och nu är fiskeplatserna slut... Havsöringkusten med sin omväxlande botten, uddar och bukter övergår i en sandöken, en blötlagd sådan. Sex, sju stopp på vägen blev det, men inte ett hugg. Varför inte frågar jag mig gång på gång men utan att finna något bra svar. Sex graders vattentemperatur, pålandsvågor från sydväst som förstås kunde varit något högre och en vattenfärg som är lite väl i klaraste laget, men långtifrån omöjlig. Det var åtminstone vad jag trodde för ett par timmar sedan.

I vanliga fall skulle jag förmodligen fiskat mig så sakteliga hemåt för att sedan avsluta fiskepasset, men idag känner jag mig lite extra envis, inte helt utan anledning. Jag har ju trots allt precis återhämtat mig efter att ha opererat bort sköldkörteln (pga struma), något som hållit mig borta från havet i nästan två veckor. Hemfärden får snällt vänta. Raska steg för mig till bilen och vidare några dobbkast söderut. Kusten är här något mer sydvänd vilket ger något högre vågor och därmed inte fullt så klart vatten –  små skillnader men det  är allt som behövs för att inspirationen skall återvända på allvar. Ett par fiskare är på plats och det är ju ett gott tecken även det, jämfört med tidigare under dagen, då jag fiskade ensam.

En halvtimme hinner passera innan det stramar till i linan, på bara meterdjupt vatten strax framför fötterna på mig. Bottennapp hinner jag tänka innan ett sprattlande i andra änden av linan vittnar om att det är något betydligt mer levande än en sten eller tångruska! En silverblänkande öring närmare bestämt och som snart kommer glidande in över håvgarnet. Öringen är otroligt fin men dessvärre knappa halvdecimetern från att vara lovlig, men för kameran är självklart alla öringar lovliga. Den rosa Fluffmärlan i storlek 2 sitter fast förankrad längst ut i underkäken, mitt i gaffhålet, om man vill uttrycka det något mer brutalt.

Jag går ett par vändor till men inga fler hugg. Hmm,  kustfisket är konfunderande. Tre timmars fiske och så plötsligt, som en blixt från en klar himmel, hugger det framför fötterna på mig. Kanske var det platsbytet som gjorde hela skillnaden men det kan lika gärna varit den förlängda fisketiden. Det är nog dock bäst att inte fundera alltför mycket över en öring för en öring är ingen öring kan man förstås påstå, undermåttig var den dessutom. Att kustfisket är nyckfullt och fullt av överraskningar får jag dock ännu en gång kvitto på. Är man vid havet finns alltid chansen att fånga något, som en medfiskare uttrycker det, då vi snackas vid sent på eftermiddagen. Jag åker hem, han går ut i havet och hoppas att även hans och någon av sundets öringars vägar ska korsas.

/Johan Häkkinen, 9 mars 2008

[upp]