upp

10 februari 2008: Snapsen som hamnade fel

[föregående]  [nästa]

När du precis kan se stövelspetsarna i midjedjupt vatten, då är vattenfärgen perfekt. Så lyder en gammal fiskesanning, men tycker du den stämmer? Som spinnfiskare nickar du förmodligen instämmande men är du flug- eller dobbfiskare vill du säkert ha en bättre siktbarhet än så, för att verkligen våga lita på att öringarna ska kunna upptäcka ditt relativt lilla bete. Synas precis lagom mycket är vad det handlar om tycker jag, lagom mycket för att locka på några meters avstånd men inte så mycket att öringen riskerar avskräckas från att hugga när den synar betet på närmare håll.  När siktbarheten är låg hjälper inga knep i världen för flugfiskaren, flugan syns helt enkelt för dåligt och måste träffa öringen mitt på nosen för att överhuvudtaget upptäckas.

Jag och Rikard är på sydkusten idag.  Det är ljummet och soligt och det blåser en måttlig västlig vind. Vågorna är inte speciellt höga men då de tar sats ända borta från Abbekås så blir vattnet rejält upprört. Några skospetsar ser vi inte till annat än när vi befinner oss på torra land. Jakten på fiskbart vatten för oss allt längre västerut och vid en udde belägen mellan några större uddar hittar vi till slut lagom färgat vatten, sett ur ett par dobbfiskares perspektiv vill säga. Skospetsarna syns, likaså stenar, tång och sand, men bara precis lagom tydligt.

Letandet efter fiskbart vatten hade förmodligen fått mig att tappa fokus något för när det plötsligt drar till i linan blir jag totalt överrumplad. Mothugget  får inte fäste förrän jag nästan ramlar baklänges, vilket får mig att inse problematiken att fiska med spinnstopp i "motskvalp" – under stoppet får jag slack på linan och hugger det som nu precis efter stoppet, fördröjs mothugget några tiondelar. Försvagat blir det dessutom eftersom midjan på spöet sätts ur spel när man drar till nästan bakom huvudet på sig själv. Mer än så behövs inte för att öringen ska gå fri. Ett par halvtunga gung är allt jag bjuds på innan det hela är över. Nåja, kul att hitta fisk åtminstone. Trösten är klen. Jag överger spinnstoppen och övergår till att istället variera inspinningen mellan ett par snabba vevtag följt av ett par långsamma. Kontakten med flugan blir klart bättre. Det är lätt att vara efterklok.

Anders DK ansluter sent på eftermiddagen, med spöet i högsta hugg. Snart står vi och fiskar sida vid sida på  udden där jag ett par timmar tidigare hade fiskkontakt. Anders fiskar med ett av sina egendesignade Snaps, i färgen silver och med en olackad yta. Avsaknaden av ett skyddande lacklager har gjort Snapsen matt och sliten redan efter ett par fisketurer –  precis som den ska vara, säger han. Synas lagom mycket som sagt var.

Öringarna låter sig luras av Anders Snaps, för plötsligt står han där med böjt spö! –Den är krokad i stjärten, ropar han. Jag är förstås nyfiken och vadar fram för att följa händelsen på närmre håll. Snart hänger en 2-kilos blank öring upp och ner med stjärten i vädret innan den befrias från trekroken i ändalykten. Snöpligt, både för öringen och Anders. Tydligen var det så att öringen hade nafsat flera gånger innan ett spinnstopp fick den att hugga ordentligt, men det bar sig inte bättre än att den krokade sig själv i fel ände.

Även jag hittar snart en öring och den hänger med hela vägen in i håven. Till skillnad från Anders öring är den krokad i rätt ände men vad hjälper väl det när det saknas drygt en decimeter för att den ska vara lovlig.

Jag och Rikard avslutar dagen framåt 4-tiden medan Anders dröjer kvar på udden. Senare rapporterar han att det inte blev någon mer öring, men väl ett par hugg och en vacker solnedgång.

/Johan Häkkinen, 12 februari 2008

 

[upp]