upp

24–25 november 2007: Premiärfiske på Öland

[föregående]  [nästa]

Va! Var det verkligen en öringfena jag såg vifta till i bränningarna eller är det mina ögon som spelar mig ett spratt!? Jag stirrar på den skummande vågen tio meter snett framför mig men det jag tyckte mig se finns där inte mer. Men på näthinnan hänger bilden av öringfenan kvar, men jag vågar inte riktigt tro på den! Jag och Kristian har ju trots allt fiskat i flera timmar utan minsta tecken på liv så varför skulle plötsligt en öring visa sig framför fötterna på mig!? Ytaktiva öringar är ju dessutom en ytterst ovanlig syn under vinterhalvåret, åtminstone i mina hemmavatten längs med skånekusten. Men nu befinner vi oss på Öland och här kanske det är andra regler som gäller! Bara öringarna vet.

Dobben ligger i vattnet, på väg i makligt tempo mot platsen där jag tyckte mig se öringfenan. Kursen är den rätta, nästan. Jag justerar snabbt om till kollisionskurs genom att vända över spöet till motsatt sida. Dobbens beräknade ankomsttid: 5–6 sekunder, den lilla orangehövdade Zonkern ytterligare några ögonblick senare.

Dobben anländer, med Zonkern på släptåg. Spöet bugar till – fast fisk! Öringen går genast upp och plaskar i ytan och verkar inte alls vara sugen på att simma. Plaskandet fortsätter i några sekunder innan spöet plötsligt fjädrar upp. Det hela är över. Det svider, trots att öringen inte såg ut att vara silverblank och inte heller särskilt stor, drygt 1,5 kilo ungefär. Men det är en klen tröst för det är alltid trist att tappa fisk och än mer trist är det när det gäller en premiäröring. Vi ger öringen och eventuella följeslagare chansen ytterligare en halvtimme innan vi vänder hem till stugvärmen, tomhänta.

Närmare en ölandsöring än så kom inte jag och Kristian under vårt tvådagars premiärbesök. Men vi hade i alla fall tur med vädret, eller åtminstone inte otur… Några plusgrader i luften och en måttlig till frisk nordvästan på lördagen följt av en lika stark sydvästan på söndagen var vad vi erbjöds och ödmjukt tog emot. Vågorna var visserligen i högsta laget båda dagarna men tack vare att vi befann oss på en ö så var det inga som helst bekymmer att hitta fiskbart vatten. Vattnet var för övrigt otroligt klart och det i kombination med en nästan lika klarblå himmel var väl inte helt optimalt men omöjligt kändes det inte, långtifrån. Nog med bortförklaringar.

Vi bodde bra och prisvärt i Grankullavik Fritidsby på Ölands norra udde, varifrån vi nådde kusten på några minuter oavsett om vi valde att fiska i väst, norr eller öst. Boendet är enkelt utan att för den skull sakna något av det nödvändigaste. Hyran inkluderade även tips på fiskeplatser, förmedlade av stugvärden Birger, vilka han prickade in en efter en i informationsbroschyren han gav oss. Flertalet av platserna har jag hört omnämnas tidigare, i Pelle Klippinges Bland världens största havsöringar (min recension) men även av min fiskekompis Anders DK, som var på Öland och fiskade så sent som för några veckor sedan. Det är sällan jag känt mig så väl förberedd inför ett semesterfiske, om ens någonsin. Men, men..

Planerar du åka till Öland och fiska så är jag den första att rekommendera dig att verkligen göra det. Själv tyckte jag det var perfekt, att som vi, åka upp på senhösten, då "våra" ordinarie öringar är fredade och det är även riktigt skönt att kunna hitta ett skäl att vistas utomhus när man som bäst behöver det!

Öland är avfolkat på vinterhalvåret så du behöver inte räkna med någon trängsel, inte heller ute vid kusten. Under våra två dagar träffade vi på sammanlagt tre andra fiskare och jag är övertygad om att det inte berodde på att vi valt att fiska på fel platser..! En annan fördel med lågsäsongen är att det går bra att boka boende med bara några dagars varsel och det är förstås guld värt när man ska ägna sig åt så pass väderkänsliga aktiviteter som havsöringfiske. Åk till Öland och fiska, på hösten eller närhelst du känner för det!

Ytterligare några foton från Öland:

           

Öland: Vilt kargt och underbart vackert!

Kristian och Långe Erik.

Spigg, tångmärlor och, här en tånglake, var vanligt förekommande i strandzonen.

Jag, mitt i en våg.

En plastanka och Långe Erik

Bättre en fågel i ryggsäcken än tio öringar i havet, eller..?

/Johan Häkkinen, 29 november 2007

[upp]