upp

24–25 november 2007: Gäddfluga på Listerlandet

[föregående]

För någon vecka sedan stod jag på gräsplanen hemmavid och försökte komma underfund med varför jag inte lyckas sträcka ut tafsen ordentligt. För stort hjul? För jag spöet i sidled? Förmodligen. Timar jag dubbeldraget? Antagligen inte tillräckligt, och det retar mig att det skall vara så svårt att lära in. Antagligen beror det på att jag börjat med flugfiske alldeles för sent och att jag har cementerat kaströrelsens motorik under ett tjogtals år av kustspinn med styva och långa spön och kraftiga multiplikatorrullar.

Nåväl, medan jag begrundar mina tillkortakommanden som flugkastare släntrar en ung man ut på gräsplanen och hälsar med ett ” Nappar det?” Säkert en okunnig yngling som vill göra sig lustig över mitt viftande med spöt bland slokande äppelträd och kvarglömda trehjulingar. Men så börjar vi språkas vid och det visar sig genast att den unge mannen mycket väl vet vad han pratar om. När Johan sen hänvisade till denna förträffliga hemsida och uppmanade mig att komma med ett bidrag insåg jag att jag har en äkta Petri broder i grannskapet.

Jag klickade mig fram och tillbaka på hemsidan, beundrade vackra öringar med höga Fultontal, lät mig inspireras att binda ett par Fluffräkor och läste lite blogg. Men det saknas ju något på hemsidan: Gäddfluga! Inför nästa tur tog jag med kameran.

Nog kan man roa sig med att klafsa fram i leran vid Foteviken på jakt efter de fläckiga skönheterna, men riktigt lockande blir det först med de steniga kusterna runt Listerlandet.

Till höger fiskar kollegan Anders på en av Pukaviks många stenörar med Hanö i bakgrunden. Här är vattnet ofta strömt trots bleket och man har en god chans att kroka grov öring samtidigt som man fiskar gädda.

Inte sällan har man havsörn i sikte och trängseln med andra fiskare är i stort sett obefintlig och handen på hjärtat, hur ofta får man kustöring på mellan fem och tio kilo på fluga? Med gäddflugfisket händer det väl inte varje gång man är ute, men tillräckligt ofta för att fisket ska vara riktigt intressant. Men det som får mitt fiskarhjärta att klappa är det våldsamma hugget, och det faktum att man så ofta ser fisken komma innan den hugger.

Höst vinter och vår gäller det att söka fisken bland blåstången, gärna i lä vilket underlättar kastandet med de stora flugorna, även om de inte behöver vara så otympliga som man förleds att tro. En streamerkrok storlek 4, ja till och med 6 räcker bra, med en lång och slingrande vinge. Materialet kan variera. Senast snodde jag några strutsherl från en dammvippa på skolan där jag undervisar, med städerskans goda minne. Städerskor skall man hålla sig väl med!

Jag fiskar helst med någon variant av Sören Essebos Vita Gäddsara, jag rekommenderar hans hemsida http://sorenessebo.powweb.com/pikefly/. Han lindar med röd bindtråd bakom krokböjen, men jag nöjer mig med att förstärka vingen med lite silikon för att undvika att vingen lägger sig om kroken.

Till höger Gäddsaran från dammvippan. Den är lite snodd trots silikonet men den har gjort sin plikt.

Eftersom blåstången kan bli mer än meterhög längs med Listerlandets kust förser jag ofta flugorna med en liten flytväst av skumplast på själva flugan, eller trär på en flytande glider på linan så att den går alldeles i ytan. Därmed missar jag sällan hugget och det är själva essensen med gäddflugfisket.

Flugan krafsar och skvätter i ytan, och när gäddan slår är det alltid våldsamt. De verkligt femstjärniga huggen är när gäddan kommer som en torped strax under ytan, för det mesta från sidan eller rakt bakifrån. Vattnet välver sig över fisken, och om den är riktigt stor bildar den till och med ett bogsvall framför sig. Nu gäller det att fortsätta dra flugan mot dig och inte vänta in hugget utan snarare öka flugans hastighet för att inte gäddan skall ana argan list innan mothugget, som ju är A och O i gäddfiske.

Ofta hugger fisken ända inne vid vadarna och jag har varit med om att flugan har kommit så nära mig att enda sättet att kroka fisken är genom att göra ett speykast mot gäddan när den huggit för att över huvud taget ha en chans att driva in kroken.

Den här gäddan högg en spölängd från mig. Det var som sagt alldeles blankt, ganska mörkt i vattnet som det blir när språngskiktet löses upp i Östersjön. Plogen kom rakt mot mig, och jag halade in flugan allt snabbare. Jag såg hur gapet spärrades upp som en vit blixt i det dunkla vattnet precis innan gäddan bröt ytan och tog flugan.

Jag klarade mothugget genom att ställa mig på tå på stenen jag stod på med den påföljden att jag halkade av stenen och det var med nöd och näppe jag undvek att få vatten i vadarna.

I slutet av november är det sällan riktigt njutbart badväder.Det var sex grader i både vattnet och luften och alls ingen sommar. Snarare tvärtom…

Men gäddan verkade inte bry sig om att vattnet var kyligt. Hon rusade ut linan till backingen innan jag han ställa in slirbromsen, veven gick som en propeller och smiskade till mina stela fingrar. När jag hade pumpat in gäddan rusade hon igen, lika kraftfullt, men nu hade jag hunnit ställa in sliren så jag slapp smisk. Sen bytte hon taktik och försökte sno sig runt stenar och blåstång och presterade några spektakulära hopp som jag önskar jag hade fått med på bild.

Det tog säkert en kvart innan jag hade tröttat ut henne tillräckligt för att våga köra in pekfingret under gällocket och lyfta henne ur vattnet. Man aktar sig noga för att pilla med fingrarna i en gäddas vackra leende innan hon har blivit medgörlig.

5,8 kg X 79 cm. Ingen jätte precis, lite drygt hälften så stor som säsongens hittills största. Men vad blir det i gädd-Fulton?

/Per Östenberg, 10 december 2007

 

Kommentar angående gädd-Fulton: Imponerande 1,18 beräknade jag F-värdet till och jag har då aldrig sett en fetare gädda – har du? Gäddan simmar rakt in i Fina Fisken-albumet, på plats 27. /Johan Häkkinen

[upp]