upp

15 november 2007: Bengt kopplar greppet!

[föregående]  [nästa]

Abborrfiske i Malmös kanaler – kan det vara något för en inbiten öringfiskare som mig!? Inte för att jag på något sätt nedvärderar abborren som sportfisk, eller jo förresten, kanske lite.., utan mer är det tanken på fiskemiljön som avskräcker. Ett grått, trist, höstmörkt Malmö gör väl ingen fiskare glad och ett förmodat brunfärgat kanalvatten fullt med stadens skräp bättrar knappast på min bild av det stundande fisket. Fördomsfullt? Javisst!

Fördomarna visar sig (som vanligt) vara felaktiga för vattnet är inte alls brunfärgat utan tvärtom, riktigt klart, vilket i och för sig är dåligt, berättar mitt fiskesällskap, tillika guide för dagen: Bengt Pettersson. Lågt är det dessutom, vilket gör det dubbelt dåligt men omöjligt är det förstås aldrig, resonerar Bengt och jag invänder självklart inte.

Istället för att misströsta över Bengts ”vattenanalys”, väljer jag att fokusera på att han under vår promenad till kanalen faktiskt utlovade abborre och även på hans berättelser om tidigare års fantastiska fisken. För ett par höstar sedan berättar han sig ha fångat hundratals abborrar, med en imponerande snittvikt på knappa halvkilot och med ett par stycken än mer imponerande 1,5-kilosklunsar som kronor på verket! Det verkar ju inte vara alltför svårt att fånga en cityborre, som Bengt benämner dom, tänker jag och börjar så smått drömma om en 2-kilos. En abborre i den storleken skulle säkert streta på ganska bra, kanske rent av få slirbromsen att, inte tjuta, men åtminstone knarra en aning…

Redan innan jag hunnit rigga spöet drar Bengt en liten "abborrpinne", vilket bekräftar min bild av att abborrfiske är ungefär som att fiska i en fiskdamm – hugg i varje kast men inte så värst mycket spänning och dramatik över det hela. Bortsett då förstås från när den där 2-kilosborren suger i sig jiggen och böjer spöet ända ner till handtaget! Mitt spö vill säga!

Min tur att äntra scenen. Inget hugg i första kastet, ej heller i andra eller tredje.. Inte ens en kundvagn eller cykel lyckas jag haka fast i – mycket märkligt! Bengt utökar ledningen till både 0–2 och 0—3. Jag sneglar på honom för att om möjligt se vad han gör som inte jag gör. Ingen revolutionerande information där, han tycks fiska lika okomplicerat som jag – kasta ut, låta sjunka till botten och därefter ”vevknycka” hem jiggen tätt över botten.  Hmm…, kan det vara jiggen det är fel på? Den lyckades ju faktiskt krångla sig igenom Bengts tidigare inspektion och med tanke på att den inte är alltför olik hans jigg, så bör det inte vara där skon klämmer. Den får duga, abborrar är väl inte så nogräknade resonerar jag.

Uppe på Pauli-bron träffar vi på den riktiga abborrfantasten! Han står och kastar med sitt ultralätta spö rakt in i motvinden och bredvid honom står en spann, som vi förstås inte kan låta bli att snegla ner i. Synen av ett helt knippe fina abborrar ökar genast vår nyfikenhet! Men innan vi ens hunnit ställa den givna frågan, det vill säga: ”vad fiskar du med”, börjar fantasten berätta. Snart gläntar han även på sin betesbox, där jiggar i hundratal trängs i ett organiserat kaos. Wow, vilken hängivenhet!

–Egentligen skulle jag vilja fiska med en 4-grams cola-färgad twin tail, säger fantasten men det blåser lite för mycket ikväll så det får bli ett något tyngre alternativ istället. Men naturligtvis kan han inte låta bli att knyta på nämnda jigg och drar därefter en abborre i första kastet – mäkta imponerande! Jag drar iväg ett par kast från Pauli-bron med min numera monstruöst stora jigg, innan jag lommar iväg efter Bengt som sökt lä på andra sidan bron.

0—4 hinner det bli innan det blivit dags för mig att ta bussen hem till Lund. Vid det laget har jag redan kastat ”sista kastet”, vilket jag även förkunnat klart och tydligt. Mål på övertid räknas inte och med tanke på att Bengt satte 1:an innan matchen ens börjat så skrivs slutresultatet till inte fullt så oacceptabla 0—2. Illa nog dock. Bengt kopplar abborrgreppet på 4:an och jag förevigar ögonblicket.

Kanske var det lika bra att jag fick mig en rejäl lektion i abborrfiske för inte hade jag velat fånga min 2-kilos på ren nybörjartur, för visst var jag dåligt förberedd för fisket, inser jag nu med några dagars distans! Mitt Python 11 fot 6 tums kustspö med en haspel laddad med 0,17 millimeters Fireline var helt klart lite väl brutalt för finlir i Malmös kanaler. Optimalt för kusten men inte för att presentera en liten jigg förföriskt nog för att lura en cityborre till hugg.

Bengt höll vad han lovade – det blev abborre, men det hade förstås varit trevligt om han låtit även adepten spräcka nollan...  Jag tröstar mig med att bortamatcher alltid är extra tuffa och ska så vara. Nästa gång tar jag dom eller varför inte DEN?

/Johan Häkkinen, 22 november 2007

[upp]