upp

4 september 2007: Den populära Zonkern                    [föregående] [nästa]

Det var tur öringen inte bet tvärs över huvudet på flugan, för då hade den säkert fått käftarna ihoplimmade! Den några timmar unga Zonkern, med den ännu halvt härdade epoxyskallen, hänger i en skinnflik i mungipan på öringen, där den ligger i håvens garn.

 

Öringen är lekfärgad, ungefär halvmetern lång och smal, smal som en besa snudd på. Konstigt. När jag synar den närmare ser jag att den har någon typ av sjukdom eller gammal läkt skada i akterpartiet, vilket säkert är förklaringen till att den inte är i bästa kondition. Jag överväger att avliva den men eftersom den inte ser ut att plågas alltför mycket av sin åkomma och inte heller ser vidare aptitlig ut, bestämmer jag mig för att låta naturen ha sin gång. Lycka till på färden, för det lär du sannerligen behöva, tillönskar jag den när jag returnerar den till det stora blå.

En stund senare fattar ett smolt tycke för Zonkern. Den verkar ju vara riktigt bra den nya flugan, åtminstone verkar den gå hem hos de sjuka och (omdömeslösa) unga! Men är den lika populär bland gamlingarna!?

En rejäl virvel bakom flugan ett par timmar senare när jag precis ska lyfta den för ett nytt kast, avslöjar att det defintivt var något stort som var nyfiket på Zonkern, men om det var den riktigt feta gammelöringen står skrivet i stjärnorna. Nästa gång, när vattnet inte är så klart som idag och det är lite mer fart i vattnet, är den gamle inte så försiktig och misstänksam och då har jag chansen. Vattentemperaturen 10 grader har jag dock inget att invända emot, den kändes stekhet! Den trekvartstum korta Zonkern likaså, med sin orangea skalle, tinselkropp och gråa kaninremsa till vinge.

 /Johan Häkkinen, 4 september 2007

 

 

 

[upp]

© 2007 Lustfiskarna