upp

12 februari 2007: Den rosaskimrande blänkaren 

[föregående]  [nästa]  

Mozarts pianokonsert nr 1 blir soundtracket till denna dag på sydkusten. Detta då bilradion inte fungerar och en blandskiva med ovan nämda kompositör är allt som finns tillgängligt i morsans Toyota.

Helt enligt prognosen går vågorna höga efter 1012 m/s sydost under natten. Nästan för våldsamt tycker jag vid närmare inspektion av den vid det här laget välkända kuststräckan. Vattenfärgen påminner om minimjölk och sikten är inte mer än tre max fyra decimeter.

Med ett extremt fiskesug uppbyggt under ett nästan fiskelöst halvår knyter fumliga händer på en orange fluffis à la Häkkinen. Som en ko på väg ut till första grönbetet plaskar Lundabon sedan i position för kast över det lite djupare bakvattnet som bildas då vågorna passerat över revet. Här skall enligt expertis öringarna gärna födosöka bland de godbitar som eventuellt spolas med. Att något spolats med står helt klart redan efter första kastet då flugan kläs med diverse grönsaker. Höga vågor och relativt hård vind försvårar dessutom kontakten med dobben avsevärt.

I den långa, till en början aningen nedstämda, efterföljande pausen får jag sällskap av Mikael Andersson, den nuvarande ledaren av Fulton 2007, som ser till att jag får hoppet åter. Vattenfärgen har han inget emot, tvärtom.

Det är nu de stora vågar sig in på grunt vatten, dessutom lägger sig nog vinden lite framåt eftermiddagen, säger han innan han kör vidare utan att dra iväg ett enda kast! (Kommentar Johan: Mikael åkte till Löderup och befäste där sin ledning i FULTON 2007!) Om denna uppmuntran var av medkänsla med en långresenär till en mulen kust med tveksamma förutsättningar till ett lyckat havsöringfiske eller uppriktig vet jag inte. I vilket fall som helst blev fiskesuget genast återställt till det normala och snart draggades viken återigen. Dessvärre blir resultatet detsamma som tidigare.

Långlunch följer med funderingar kring om bärnstensletande är en bättre hobby än fiske denna dag. Lite strandflanerande senare uppmärksammar jag att vinden vänt från sydost till mer ostlig, dessutom har intensiteten minskat. Ut i vattnet igen och nu finner jag en plats lite längre ut på “läsidan” av revet där flugan går fri från växtlighet. Ganska omgående står jag sedan, orolig men mycket upprymd, med böjt spö och drillar trutta. En stark en rackare på 52 cm håvas och för ett ögonblick tycker jag att den skimrar till aningen rosaaktigt vilket jag har läst skall vara typiskt för fisk i icke full kondition.

Ett snabbt foto river jag i alla fall av innan den får friheten åter. Den simmar iväg med imponerande kraft i det grunda vattnet fast åt fel håll! Halvvägs upp på stranden lyckas den dock vända och som en blixt drar den mörka skuggan ut mot djupare vatten. Känner mig nästan lite lurad när jag tittar ned i håven på de fjäll som släppt från fisken. När jag senare tycker mig se att metallen på avkrokningstången antar några olika färger blir jag övertygad jag släppte nog fan tillbaka en klockren blänkare! På glasögonen sitter en liten lätt imma som i en viss vinkel bryter färgerna likt ett prisma under högstadiets optikstudier...

Nåja, efter en fin dag på kusten krönt av en vacker öring är i alla fall jag mycket nöjd. Senare på kvällen cyklar jag Stora Södergatan ner i Lund på väg mot bjudmiddag hos goda vänner. Enchiladas med öl och snaps ska smaka gott tänker jag och visslar, något otippat, på en truddelut av Mozart.

/Rikard W

[upp] © 2007 Lustfiskarna