upp

 

9 mars 2005: Nordöstan ger fisk igen!     [föregående]   [nästa]

 

Idag hade jag bestämt mig för en fiskefri dag eftersom det blåser en nordöstan över sundet och dessutom antar jag den vara i svagaste laget för att förmå sätta någon fart på vattnet. Redan tidigt på förmiddagen börjar dock mitt beslut tina upp i det flödande solskenet och vid lunchtid är jag åter på väg! Mitt mål för dagen är sydsidan av en långsträckt vik, i vilken vinden enligt planerna bör kunna skapa fiskbart vatten längs vikens sydsida. Då jag svänger in på parkeringen ser jag att det går lite vågor över viken och att det faktiskt skvalpar lite i strandkanten och det tycker jag är bra åstadkommet av vinden med tanke på de dåliga förutsättningarna. Den nordostliga vinden har ju för övrigt visat sig vara givmild tidigare  (29/1) så det är bara att rigga spöet och ge det en ordentlig chans. 

På parkeringen står en bil OCH en kikare parkerad, och den förmodade ägaren till de båda visar sig sitta parkerad i bilen, förmodligen väntandes på att någon rar fågel skall dimpa ner i viken som ligger utsträckt framför oss. Det enda som dimper ner i viken är dock jag och det verkar inte vara rart nog för när jag vänder mig om efter några minuter så är såväl kikare, bil som fågelskådare försvunna. Fågelskådare detta fascinerande släkte, som, om möjligt är än mer fanatiska än en annan inför utövandet av sin hobby vilken härligt befriande känsla att inte vara tokigast!

Fisket flyter på och förflyttar sig raskt västerut mot inloppet till viken där bottenstrukturen är mer varierad och där det även är något djupare än de mer sandiga och grunda förhållanden längre in i viken. Förändringen ger mig ny inspiration, vilket får mig att skjuta på den planerade fikapausen några minuter. Visserligen säger ju teorin att man på vintern i kallt vatten (idag är det 3 grader) skall söka öringen över grunda mjukbottnar men själv tilltalas jag mer av att fiska där öringen kan ha lite vatten under magen, speciellt under vindfattiga dagar som denna. Kasten går, liksom tidigare,  i en halv solfjäder från min midjedjupa position, där det sista kastet läggs rakt in mot land till knappt meterdjupt vatten.

Under ett av kasten rakt in mot land känner jag en stöt i linan och eftersom det sker på lång lina vet jag att det sällan betyder något annat än fisk stenar och tång brukar kännas betydligt "segare" på lång lina. Flugan lämnas dock oberörd under resten av kastet men då nästa kast placeras i samma position hugger det redan efter ett par drag och genast går öringen upp och visar sig i ytan. Öringen visar sig vara en typisk västkustöring, det vill säga en liten blänkare på knappt 30 cm, vilken snabbt halas in och skakas loss från den bruna matuka-flugan. Alltid kul med hugg men det börjar snart bli dags att fånga något som fastnar på foto...

Viken ger inget mer denna dag. Våren har nu kommit så pass långt att det börjar bli dags att planera in några heldagar till sydkusten, där öringarna är både större och talrikare.

/Johan H                                                      

 

[upp]

© 2005 Lustfiskarna